Jag tackade nej till ett jobb idag. Det var första intervjun jag var på och således det första jobberbjudandet. Gamla dåliga vanor hinner ikapp mig, hemsöker mig, förföljer mig.
När jag var 17 år började jag som alla andra i min hemstad med körkortet. Det var tråkigt och oinspirerade. Jag förstod aldrig hur alla andra kunde hänga med, det enda vi gjorde på lektionerna var att lyssna på en herre som hela tiden sa åt oss att stryka under text. Halva min bok var understruken. Allt var viktigt, ingenting fick sorteras bort. Jag svävade iväg i tankarna och funderade över om det inte bara var lättare att stryka under det som inte var viktigt, de få meningarna som till och från dök upp.
När jag var 17 år var jag hjälplöst förälskad i en musiker. En demonföljd poet som skrev texter om bottenlösa hål och meningslösheten i att förlora sin barndom i en industristad. Han hade blå ögon, tyngda av vemod och mellanblont hår som verkade vilja slita sig från hårsäckarna och flyga ikapp med vinden. Men han var vacker och även om han sällan sa vackra saker till mig så visste jag att någonting blommade i honom och att den blomman var jag. Men blommor kan inte överleva med så dystra förutsättningar, och även fast jag visste att vår relation var dömd till misslyckande så kastade jag mig in i den och jag föll som jag aldrig fallit förut för en plågad pojke med en Gibson.
En dag var jag på väg till körskolan. Ännu en dag av meningslös teori och jag längtade bort innan jag ens kommit dit. En bil tutar och kör förbi mig, stannar och genom rutan ser jag pojken med den plågade blicken och det varma leendet. Han frågade om jag skulle med hem till honom och jag sneglade på mina böcker. Jag visste att om jag hoppar en lektion så kommer jag att hoppa dem alla. Allt som krävs för att få mig ur balans är - och har alltid varit - ett enda undantag. Men kärleken vann och jag satte mig i bilen.
Jag minns inte vad vi gjorde väl hemma hos honom, men jag gick aldrig tillbaka till körskolan.
Jag har spenderat många timmar undrandes om saker hade varit annorlunda om jag inte satt mig i bilen den dagen. Om jag hade haft det där rosa plastkortet jag trånar efter idag likt den ring som förtärde Gollum. Det hade kunnat förändrat allt, intalar jag mig.
Idag tackade jag nej till ett jobb jag ville ha för att jag inte har ett körkort och för att jag inte kan garantera att jag kommer att ha ett innan sommaren är slut. Jordens alla andar kan gå i god för att det varit en av mina högsta önskningar i många år nu, men jag skräms över hur min historia ser ut. Hur lätt jag ger upp när jag möter motstånd. Hur lätt ett enskilt och oskyldigt undantag blivit min undergång.
Jag har varit inskriven på tre olika körskolor. Den senaste satt jag all min tillit till och jag bestämde mig för att det där jävla kortet skulle bli mitt. Ingenting skulle stoppa mig. Tredje gången gillt och jag vägrar att fortsätta att trampa upp stigar av misslyckande. Det var snart tre och ett halvt år sen jag satt bakom ratten. Andra saker kom i vägen och jag tvingades att prioritera och välja mellan mina två högsta drömmar: få ett körkort eller få en utbildning. Jag antog det sistnämnda och jag är glad för det. En utbildning gagnar mig i längden och ett körkort är bara en lyxig accessoar. Trodde jag.
Det är en klar fördel i jobbsökandet och mina chanser ökar markant om jag kan ta mig fram, mellan punkter och världar.
Jag har därför bestämt mig för att inte ta något jobb om jag inte erbjuds en kuratorstjänst och istället fokusera på körkortet i sommar. Om jag misslyckas vet jag ärligt talat inte hur jag ska resa mig igen.
Det finns en begränsad mängd misslyckanden inom varje område som en människa klarar av.
Kanske hade ingenting ändrats om jag gått in i bilen den dagen för 10 år sedan.
Kanske hade ingenting varit detsamma.
Blå ögon kan förblinda men min syn har aldrig varit klarare än nu.