opublicerat inlägg på fb. jag har aldrig talat om cancer eller ingående om sjuka katter.
jag har inte pratat om min rädsla för döden öppet. min rädsla för min egen dödlighet, men framför allt - mina djur. ingen vet och jag förmådde inte avslöja året öppet.
åter igen faller jag på samma grunder som jag skrev om i tidigare inlägg:
Året har varit omtumlande. Jag hade lovat mig själv mera avkoppling 2013 och huruvida jag lyckades med det kan ta sig en närmare filosofisk skepnad. Året har medfört otroligt mycket stress och starka känslor - men jag har också i förlängningen lärt mig mer om vad jag behöver för att må bra och vad som är viktigt i mitt liv. Det låter klyschigt, jag vet, men jag upplever mig ha blivit lite bättre på att prioritera mig själv. Jag hoppas att det håller i sig, men jag vet att det är lätt att glömma bort alla drastiska uppenbarelser och insikter i våra liv när stundens hetta väl svalnat.
Året började med dystra besked. Jag fick tidigt min styrka prövad och i samma veva som ett par vänner kom närmre så försvann andra. Vi påverkas alla olika av jobbiga bud och medan andra har lyst med sin frånvaro har andra band bara blivit starkare och starkare. När jag ser tillbaka på året - men framför allt den där dagen - så är mitt starkaste minne fyllt av kärlek och vänskap. Jag minns med tacksamhet min bästa vän den dagen. Hur hon satt bredvid mig i stolen hos läkaren och sen i soffan med mig när vi kommit hem. Jag minns hur vi skrattade och hur hon bara fanns där mitt i allt det svåra.
Jag minns dagarna efter beskedet och den svåra uppgiften att börja att informera vänner, familj, klasskamrater och arbetskamrater om läget. Om hur upprepande av information till min familj var långt jobbigare än att mottaga beskedet själv. Men så mycket fint kom av att hamna i en kris också. Alla tårar var inte av ondo. Gamla vänner hittade tillbaka till mig och jag har aldrig känt mig så stöttad som då. Det var det yttersta beviset för att mina vänner verkligen finns här för mig när det gäller. Jag hoppas att jag kommer att vara en lika stark och stabil stöttepelare om det som inte får hända, händer dem.
Jag har även bekantat mig med mitt livs första spöke. Nu när allvaret är över och hettan svalnat börjar jag att ifrågasätta huruvida det hela inte bara var en dröm. Jag är så ambivalent till mina upplevelser och jag har svårt att avgöra vad jag behöver omvärdera och vad jag behöver avfärda som stressrelaterade symtom. Jag är en kvinna vigd åt vetenskap. Jag tror på det jag kan mäta med mina sinnen. Jag är ingen Sheldon Cooper men jag upplever mig ändå vara en förnuftig och rimlig person som har två stabila fötter på jorden. Ändå satt jag en februarinatt i soffan och talade med vad jag antog var en avliden, manlig missbrukare och bad honom att gå mot ljuset jag tänt för att hitta den slutgiltiga vilan.
Mitt i allt det tunga och tärande som januari/februari bar med sig tog jag beslutet att säga upp mig från jobbet. Det är ett beslut jag inte ångrat för en sekund. Det hade legat och skavt en längre tid och när jag kastades in i mitt livs strid var beslutet enkelt att ta. Plötsligt stod det klart för mig vad som var viktigt i mitt liv och mina tidigare prioriteringar och tankesätt kändes med ens små och ovidkommande.
Naivt trodde jag att jag -måste- ha ett jobb och en försörjning utöver det bidrag jag får varje månad av csn. Naivt trodde jag att jag -måste- hinna med (och orka med) att bolla arbete, skola, vänner, familj och fritid bara för att alla andra gör det. När krisen sedan knackade på min dörr kändes det befängt att följa regler jag i det långa loppet mår dåligt av och som inte gynnar varken min själsliga eller professionella utveckling. Det har visat sig att jag klarar mig alldeles utmärkt utan den extra belastningen.
Mellan turer fram och tillbaka till olika sjukhus har jag skrattat med mina nära vänner, de som kommit att bli min andra familj. Jag kuggade min första tenta och fick upp ögonen för hur avslappnat ett U kan vara. Sen ägde jag omtentan.
Till sommaren avtog min kris bara för att se nästa ta upp stafettpinnen. Lilla Tetris blev sjuk i liknande problematik som jag ett år tidigare förlorat Fisen i och jag var ett vrak. Veckor spenderades med att tvångsmata en mycket ovillig kisse samtidigt som dagarna räknades ner till Öland roots och deras 10:års jubileum.
Öland roots välkomnade oss med det värsta regnet jag upplevt på många år. Men som kompensation fick vi tre fina dagar med strålande sol och underbar musik.
Jag avslutade Öland med den sedvanliga förkylningen som mynnade ut i en lunginflammation.
Det skedde naturligtvis under sommarens varmaste veckor och jag låg hemma i soffan och slog nytt rekord i bitterhet.
I slutet av sommaren var Tetris friskförklarad och när jag trodde att jag skulle få mitt tilltänkta avslappnade år så vände min tur och Katitzie verkade utom räddning. Natturer till Strömsholm, oro och ångest (och nästan 50 000kr senare) hade min lilla själsfrände vänt döden ryggen och fanns åter i min famn.
Nu sitter jag här. I januari lämnar jag Sverige för ett hektiskt Indien och jag har ingen aning om vad som väntar mig där. Det är en resa jag måste göra. Året som varit har gett mig otroligt mycket erfarenhet, men det har också kostat mig mycket. Jag behöver lämna alla för någonting helt nytt. Det känns längtansfullt, spännande och nervöst men det känns samtidigt ångestfullt och skrämmande.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan de människor som kommit att stå mig så enormt nära under året som varit. Jag skräms av tanken att lämna mina djur som båda kunnat lämna mig under sommaren för att aldrig komma tillbaka. Jag skräms av hur året kantats av rädslan för förluster och hur vi alla klarat oss genom prövningarna utan några större men. Men året har gett mig insikter om vad som är viktigt och vad jag behöver göra i livet. Vad jag behöver att se och uppleva. Året har lärt mig att inte ta något för givet och att det inte finns någon anledning att vänta.
Jag hade kunnat förlora allt i år. Till och med mig själv.
Istället vann jag så mycket mer.
Och nu är det upp till mig att förvalta mina lärdomar väl.
Jag börjar med en resa.