På annat håll får feministerna kritik för deras högljuddhet. De upplevs som gapiga, förbannade kvinnor med håriga ben. Vi glömmer vår historia. Rösträtt var ingenting som tilldelades kvinnorna - det var något de tog genom strider, våld och gapighet. Förändring är ingenting vi får. Det är någonting vi tar. Tyvärr. Och jag önskar att bilar inte behövde brinna, att det aldrig behövde gå så här långt. Men nu brinner det i Sverige, och samhället har fått deras uppmärksamhet. Lyssnar ingen så kommer stenar att falla. Under natten har stenar regnat över staden.
Den förlorade ungdomen. Teenage wasteland, ungefär.
Att sympatisera är inte att godkänna.
Jag önskar att det fanns ett annat sätt.
Men än har jag kammat noll i min jakt på alternativ. Förståelsen om varför gör min tolerans högre. Att neka dem min förståelse vore att spotta på deras verklighet. Två sidor, och jag har haft tur i mitt liv. Goda förutsättningar. Jag har aldrig behövt bränna bilar för att bli sedd, eller blivit misshandlad på grund av mitt namn eller min hudfärg. Jag har aldrig blivit förföljd på grund av min tro.
Tur och goda förutsättningar. Ingenting annat. Hade det varit på ett annat sätt hade det kanske varit du eller jag som blivit slagna av polisen, ignorerade av regeringen och endast har en nål som framtid - då hade kanske vi varit dem med stenar i våra händer.
Så:
Var brinner elden nästa gång?
Alla har upplopp i sig om du pressar dem.