Jag saknar dig. Kom och rädda mig. Krama min förtvivlade själ. Håll mig såsom du höll mig förut. Jag kan inte leva ett liv i det förflutna. Kom och var min framtid om du fortfarande hatar mitt nu. Ge mig den framtid vi blev bestulna på Ge mig någonting att längta efter att tänka på att somna till intill. Nytt år. Jag ska önska mig något nytt den här gången. Istället för att sluta med destruktiva, gamla vanor - i år ska jag önska mig något nytt. Något oväntat. Jag önskar inte att sluta med någonting. Jag önskar nog bara några nya känslor, än de gamla utnötta jag går runt med var dag. Och vi fördriver tiden i extas. Brödbak bara för sakens skull. Vi vet båda två att tiden går fortare och fortare snabba andetag hastiga drömsekvenser tillbaka på noll. Året har gått fort, ändå har det stått stilla. Jag har passerat mina gränser, och rört mig oceaner från där jag var när tvåtusenelva gick mot sitt slut ändå kan jag inte lägga märke till någon skillnad. Varken fysiskt eller psykiskt kan jag märka att det hänt någonting det är som om att ett år har passerat, och jag har stått vid sidan av och tittat på. Har det hänt någonting mer hos mig - i mig, som inte fanns där förut? Allt verkar vara detsamma. Jag har lärt mig saker jag redan visste, eller har antagit och sedan fått det bekräftat. Minnen har gjort mig rikare, men lärdom? På mdma blir man kramig och får uppfuckad syn. På syra blir världen ett blinkande, intensivt inferno. Jag har inte varit känslolös året som varit, även om jag inte anser att något revolutionerande har hänt för att förändra min person. Min bästa vän är borta. Hon dog i mina armar och saknaden lever kvar vid varje nytt andetag jag andas istället för henne. Det känns som att det hänt tusen och åter tusen saker i världen och omkring mig. Ändå känns det som att jag inte varit en del av någonting, och att jag stått stilla medan jorden och verkligheten rusat förbi utan att lägga märke till att jag hoppat av tåget för längesen. Och jag är inte ansvarig att döva din smärta, och ta på mig den skuld som aldrig varit min. Det har aldrig varit delat och insikter smärtar mig mer än att faktiskt läka den lögn som var. Jag önskar att tiden hade läkt oss samman, att våra vägar åter skulle ha sammanstrålat igen, ty jorden är rund, som winnerbäck genom högtalarna rakt ut i vardagsrummet sjöng, där vi satt sensommaren och hoppades på det redan förlorade. Att jordens dragningskraft skulle dra oss tillbaka till varandra, såsom gravitationen aldrig kunde hålla oss uppe i luften, trots våra änglavingar. Vi har aldrig kunnat flyga. Och jag är mer på marken nu än någonsin. Hårdhänt och med uppskrapade ben och armbågar. Utan någon flygande förmåga eller superkraft att ta mig någonstans. Än mindre möjligheter att möta dig igen. Jag är bara dödliga Cas. Som envisas med att vara vid liv. Julfirandet går inte att undkomma. Det är kaos, skrik och panik och alla försöker att skapa något som inte finns. Alla sätter på sig masker som går upp i fogarna, leendet brister och mynnar ut i ett ledsamt suckande och alla försöker att hålla ihop utan någon ser kraftansträngningen. Än är den inte över. Jag undrar om julen någonsin kommer att bli som i tanken när man härstammar från trasiga rötter. Imovane hela dan Tramadol i en skål När jorden går under, ska jag gå kemiskt sönder. Naah. Det är så oändligt mycket konflikter och det är svårt att bibehålla en professionell hållning inför allt som sker. Mitt tålamod krymper för var dag som går och varje dag kommer jag lite närmre galenskapen och den totala idiotin. Jag vet inte längre vad mitt sunda förnuft vill förmedla. Jag förstår inte dess signaler. Det jag känner och hur jag uttrycker mina känslor kan vara förnuftigt, men det kan också vara ett inkompetent beteende som jag bör försöka att påverka och förändra. Jag vet inte vad som är förnuftigt. Om det jag gör klassas som något sunt, smart och logiskt, eller om det faller under all kritik för att mitt förhållningssätt inte är särskilt välkomnande. Det handlar, som alltid, uteslutande om gruppen i skolan. Min fantastiska, dysfunktionella grupp som jag håller kär och avskyr på samma gång. Vårt samarbete är relativt bra, så länge vi är öppna och medvetna om att vi har det sämsta samarbete som universitetet någonsin har skådat. När vi bara försöker att få det att fungera och vägrar att acceptera att vi är världens sämsta team, så går det åt helvete. När vi med ett leende skrattar åt vår förmåga att arbete tillsammans, och vara öppna och ärliga med sanningen, så går det mycket bättre. Då arbetar vi efter våra egna premisser, och det är det enda som får oss att fungera. Det gör att vi har en ärlig och bra sammanhållning. Jag trivs i min hatade grupp. Förutom en person. Den människan ogillar jag skarpt. Hata är ett ord jag sällan använder, och även om jag känner mig frestad att bruka ordet nu, så är mina känslor inte tillräckligt starka för att hata den personen. Men åh, den människan prövat mitt tålamod varje sekund vi är tillsammans. Det har varit så mycket konflikter, och det är både tärande och tröttsamt. Jag längtar efter att bli av med den här personen i min klass. Jag kommer dock att sakna de andra. Det är mycket dramatik. Och jag är i mitten. Det får en att undra, som vanligt. Så då är det bestämt. Det blir att operera mutteriet. Ah, well. On the bright side - de lovade mig någon form av lugnande. Nu håller vi alla tummarna att det blir stesolid. |
Heroine.
Baby, I'm bad news. Archives
October 2016
Kategorier
|