Och jag är inte ansvarig att döva din smärta,
och ta på mig den skuld
som aldrig varit min.
Det har aldrig varit delat och insikter smärtar mig
mer än att faktiskt läka den lögn som var.
Jag önskar att tiden hade läkt oss samman,
att våra vägar åter skulle ha sammanstrålat igen,
ty jorden är rund, som winnerbäck genom högtalarna rakt ut i vardagsrummet sjöng, där vi satt sensommaren och hoppades på det redan förlorade.
Att jordens dragningskraft skulle dra oss tillbaka till varandra,
såsom gravitationen aldrig kunde hålla oss uppe i luften,
trots våra änglavingar.
Vi har aldrig kunnat flyga.
Och jag är mer på marken nu än någonsin.
Hårdhänt och med uppskrapade ben och armbågar.
Utan någon flygande förmåga eller superkraft att ta mig någonstans.
Än mindre möjligheter att möta dig igen.
Jag är bara dödliga Cas.
Som envisas med att vara vid liv.