Jag skrev i inlägget före detta att jag varit kurator i över ett halvår. Nu har jag varit kurator i över ett år.
Så mycket har hänt. Så lite har hänt. Jag både trivs och vantrivs. Älskar och hatar. Men jag tröttnar aldrig någonsin på alla kramar och alla underbara människor jag möter.
Jag är kvar på samma arbetsplats och är garanterad arbete i ett år till. Men mina arbetsuppgifter kan komma att förändras efter årsskiftet. Men alla förändringar är inte av godo och jag är inte säker på vad jag vill. Det talas om stora satsningar och jag låtsas vara mer intresserad än vad jag egentligen är.
Det är med eleverna jag hör hemma. Ungdomar vars liv jag får komma så nära. Samtidigt är det svårt att vara både vuxen och vän. Jag har mycket kvar att lära och jag behöver bli bättre på att våga vara den vuxna och vara mer bekväm med konflikter och besvikelse. I det långa loppet kommer de behöva den vuxna jag mer än vännen.
Vi får se vad som händer. Jag letar nya tjänster, av samma anledning som jag tidigare nämnt.
Det är tärande att spendera nästan 3 timmar i kollektivtrafiken varje dag.
Det är tärande att behöva gå och lägga mig 20:30 för att orka upp 05:30 utan att ha gråten i ett krampaktigt tag i bröstet. Jag orkar intre stressa mera. Jag orkar inte ha huvudet fullt av berättelser som aldrig kommer ur. Jag behöver någonting annat än det här, men vad?
Kommer en ny tjänst kunna hjälpa mig med mitt rastlösa letande efter sammanhang?
Jag mår bra. Jag antar att jag mår bra. Det händer så mycket som är bra i mitt liv just nu som jag inte är redo att nämna. Det är solsken och värme långt in i september, och jag känner mig uppskattad och behövd på min arbetsplats. Jag har varit tillsammans med min sambo i nio och ett halvt jävla år, och vi fortsätter att skapa historia med varandra trots att tiden går.
Katterna mår bra och jag har spenderat över en timme i telefon med min mormor idag bara för att jag tycker om att höra hennes röst, och jag vet att hon tycker om att höra min.
Det är mycket som händer nu, och jag antar att det är bra.
Men jag behöver känna mer förändring ändå. Jag behöver göra mera. Se mera, uppleva mera.
Min bästa vän har åkt till Nya Zeeland. Jag önskar att jag kunde säga upp mig och bara flytta till henne ett tag. Pröva livet där. Jag vet att det bara kommer att lösa "problemet" (min rastlöshet, that is) temporärt, men min rastlöshet kommer alltid att finnas med i bilden. Och det gör ingenting, för det här är så nära min kärna jag kan komma. Jag kommer behöva pausa min vardag med jämna mellanrum och göra någonting annat än mina rutiner, annars kommer jag inte må bra.
Och just nu, trots allt fint och bra som händer, känner jag mig fast och instängd.
Vi får se vad som händer. Jag trivs men ändå inte. Det är svårt att förklara.
Så mycket har hänt. Så lite har hänt. Jag både trivs och vantrivs. Älskar och hatar. Men jag tröttnar aldrig någonsin på alla kramar och alla underbara människor jag möter.
Jag är kvar på samma arbetsplats och är garanterad arbete i ett år till. Men mina arbetsuppgifter kan komma att förändras efter årsskiftet. Men alla förändringar är inte av godo och jag är inte säker på vad jag vill. Det talas om stora satsningar och jag låtsas vara mer intresserad än vad jag egentligen är.
Det är med eleverna jag hör hemma. Ungdomar vars liv jag får komma så nära. Samtidigt är det svårt att vara både vuxen och vän. Jag har mycket kvar att lära och jag behöver bli bättre på att våga vara den vuxna och vara mer bekväm med konflikter och besvikelse. I det långa loppet kommer de behöva den vuxna jag mer än vännen.
Vi får se vad som händer. Jag letar nya tjänster, av samma anledning som jag tidigare nämnt.
Det är tärande att spendera nästan 3 timmar i kollektivtrafiken varje dag.
Det är tärande att behöva gå och lägga mig 20:30 för att orka upp 05:30 utan att ha gråten i ett krampaktigt tag i bröstet. Jag orkar intre stressa mera. Jag orkar inte ha huvudet fullt av berättelser som aldrig kommer ur. Jag behöver någonting annat än det här, men vad?
Kommer en ny tjänst kunna hjälpa mig med mitt rastlösa letande efter sammanhang?
Jag mår bra. Jag antar att jag mår bra. Det händer så mycket som är bra i mitt liv just nu som jag inte är redo att nämna. Det är solsken och värme långt in i september, och jag känner mig uppskattad och behövd på min arbetsplats. Jag har varit tillsammans med min sambo i nio och ett halvt jävla år, och vi fortsätter att skapa historia med varandra trots att tiden går.
Katterna mår bra och jag har spenderat över en timme i telefon med min mormor idag bara för att jag tycker om att höra hennes röst, och jag vet att hon tycker om att höra min.
Det är mycket som händer nu, och jag antar att det är bra.
Men jag behöver känna mer förändring ändå. Jag behöver göra mera. Se mera, uppleva mera.
Min bästa vän har åkt till Nya Zeeland. Jag önskar att jag kunde säga upp mig och bara flytta till henne ett tag. Pröva livet där. Jag vet att det bara kommer att lösa "problemet" (min rastlöshet, that is) temporärt, men min rastlöshet kommer alltid att finnas med i bilden. Och det gör ingenting, för det här är så nära min kärna jag kan komma. Jag kommer behöva pausa min vardag med jämna mellanrum och göra någonting annat än mina rutiner, annars kommer jag inte må bra.
Och just nu, trots allt fint och bra som händer, känner jag mig fast och instängd.
Vi får se vad som händer. Jag trivs men ändå inte. Det är svårt att förklara.