jag är äldre men inte klokare. inte ledsnare. inte gladare. inte mer eller mindre.
dagarna går och jag minns inte vad jag fyller de med. vi försöker att fånga minnen och göra någonting bra av tiden. ta promenader. äta gott. uppleva.
jag längtar bort i hemlighet. längtar bort och längtar hem. mina väggar känns inte längre som mina och mina hemligheter blir allt svårare att bära.
jag fick ett sms jag inte kunde besvara. men det öppnade upp för en inre process.
innerst inne var jag så tacksam över att någon äntligen nått in, förstått.
läst det jag själv inte vågar uttala. det är så ensamt i min borg och rädslan och glädjen fick samsas en stund. inte någon annan har kommit in. ingen har knackat på min dörr. ingen har jag släppt in och när hon plötsligt släppt in sig själv så svävade jag flera meter över marken. även om vi inte talar så är jag inte ensam om mina hemligheter. hon känner inte till dem, men att hon vet om att de ens finns.. jag har varit ensam i mig själv länge nu. det förändrar en.
jag följde hennes råd. jag pratade om saken. lät orden få komma fram. säga det som behövde sägas. jag vet inte om det hjälpte men den största krisen gick över. fortfarande ligger det något kvar och skaver. jag vet inte vad jag ska göra åt saken. jag vet inte vad jag ska göra åt allting som händer.
jag kan inte skriva om det. mental spärr.
mina rädslor alltså. jag får inte ens ner det i skrift.
vad fan hände med mig när jag var barn?
vem gjorde mig så illa att jag fortfarande inte kan vara jag?
det är så mycket issues att jag inte vet var jag ska börja.
jag lämnar det osagt. som vanligt.