Stormen närmar sig min stad. Vinden tjuter och trädens grenar kämpar mot kraften som river i dem. Himlen blir allt mörkare. Jag sitter och väntar med balkongdörren öppen på den första signalen att stormen är här. Mullret. Åskan. Det elektroniska kriget i himlen. Mina planer att spendera dagen utomhus på en filt med en bok i famnen raserades redan före frukost. Jag sitter istället och väntar på smällen. De underbara ljud av kaos som himlen skapar som jag älskat sedan jag var liten. Jag har aldrig varit rädd för varken åskan eller blixten. Jag har alltid fått kontakt med mig själv på en högre nivå under dessa kraftfulla stunder då himlen öppnar sig och släpper ut all energi som samlats mellan varven.
Jag låter boken ligga och väntar på smällen. På himlaspelet med allt fantastiskt kaos.
Det finns inte mycket annat att göra. Människorna i mitt liv jobbar. Himlen varnar för att solen är långt borta och att jag inte ska vänta mig något annat än högkänsligt väder.
Jag accepterar stunden och väntar på att himlen ska rasa.
Det finns ingenting annat kvar än kaoset.
Jag låter boken ligga och väntar på smällen. På himlaspelet med allt fantastiskt kaos.
Det finns inte mycket annat att göra. Människorna i mitt liv jobbar. Himlen varnar för att solen är långt borta och att jag inte ska vänta mig något annat än högkänsligt väder.
Jag accepterar stunden och väntar på att himlen ska rasa.
Det finns ingenting annat kvar än kaoset.