Jag hoppas att hon om några dagar har anpassat smaklökarna efter specialmaten så pass att hon börjar att äta den självmant. Det gör så ont i mig att tvinga henne.
Tetris åt mjukmat SJÄLV i går kväll . Jag hade varit den gladaste människan i världen om det hade varit specialmaten, men bara det faktum att hon självmant åt mjukmat är stort. Riktigt stort. Sin egen mat är fortfarande inte spännande, och vi fortsätter med tvångsmatningen. En uppmuntrande händelse är dock att hon slutade att kämpa halvvägs in i matningen. Maten kom in och istället för att spotta ut den som hon alltid annars gör så svalde hon maten med en bister min till.
Jag hoppas att hon om några dagar har anpassat smaklökarna efter specialmaten så pass att hon börjar att äta den självmant. Det gör så ont i mig att tvinga henne.
0 Comments
Äntligen lite solljus. Lite lycka och tur efter alla vändor till och från veterinären.
Efter två dagars tragglande har vi äntligen fått i Tetris mat. Självmant? nej. Oproblematiskt? Knappast. Men när nästan två dygn har gått och hennes vägran bara blir stadigare och stadigare blir varje liten vinst stor. Det gör ingenting att hon hatar mig nu. Hennes morrande och fräsande låter som den vackraste melodi i världen. För den betyder att hon lever och att hon har energi nog att vara arg på oss. Det är en melodi som jag inte hör från Satin längre. Min älskade Fis som aldrig blev bättre. Som aldrig kom igång med maten och som inte vann över njurstenarna. Det är inte tillräckligt med mat, och det är inte tillräckligt med vätska, men det är en bit på vägen. Jag förstår inte hur vi ska lyckas göra det här varje dag i en månad eller tills hon äter själv, men det måste fungera. Vi måste hitta strategier för att klara av det. Jag känner Tetris. Det finns inte en chans att hon kommer att äta maten självmant inom en snar framtid. Katitzie, däremot. Det är en annan hemma. Hon sympatistrejkar med Tetris och även fast läget inte är lika kritiskt för henne som för Tetran, så är det fortfarande inte bra. Att försöka tvångsvätska henne med sprutan visade sig vara ett omöjligt uppdrag som vi fick avbryta utan att hon fått i sig en enda droppe ur sprutan. Min lugna skattkatt. Den som aldrig säger ifrån och som är den mjukaste, snällaste, varmaste kissen i världen - blir ett monster när hon ska matas eller vätskas med spruta. Vi var tre personer, och vi misslyckades med att ge henne vatten. TRE PERSONER VS. EN KATT = mission failed. Så vi fick ta till det mycket sämre alternativet, den fruktade plan B: Hon fick ett bad. Sen fick hon slicka sig torr istället. Inte så classy som vi ville, men hellre en blöt katt på tassar, ben och svans än en död katt. Alla alternativ är bättre än döda katter, även om jag hatar att behöva göra dem rädda och stressade. Det är mitt jobb som matte att vara kall ibland. Att sluta curla och vara rädd att de ska tycka att det är jobbigt, eller att själv inte klara av det för att jag tycker att det är för jobbigt. Hon måste börja äta snart. Äta mer än det lilla hon får i sig. Vi kan inte tvångsmata två katter. Jag tror att det måste finnas en balans i verkligheten. Jag tror att det inte bara kan hända bra saker hela tiden, utan att dåliga saker måste ske för att ge motvikt. Om bara solen lyser dör grödor och plantor av torka. Därför behövs regn som motpol för att systemet ska fungera. Det må vara helt orelaterat, men kanske var jag för glad över pengarna? För glad över att vara cancerfri och för längtansfull till Öland att en motvikt behövdes. En kraft som höll mig fokuserad och såg till att jag hålls balanserad. Hålls nere. För hur skulle det annars komma sig, att jag sitter med Tetris såsom jag satt med Fisen för 1 år sedan? Jag har betalat mina synder, tycker jag. Jag har förlåtit mig för mina orätt, samt blivit förlåten av andra. Jag har förlåtit andra för deras orätt mot mig, även om jag inte kan släppa taget helt om deras oförrätter. Jag förlorade Fisen. Jag är starkare nu. Vet hur det är att förlora. Vet kampen. Känner till ångesten. Jag tänker inte förlora Tetris. Inte ännu. Inte utan en ordentligt fight. Katitzie är stark. Hon tar sig genom allt. Jag håller ögonen på henne. Mina ögon är trötta. Jag har för länge stirrat på skärmar av olika slag. Stimulansen kommer endast från elektroniska fält och jag klickar frånvarande in på sidor och ointresserat på uppdatera-knappen gång på gång. Jag borde ha på mig mina glasögon. Jag använder dem sällan. När jag läser (vilket jag sällan gör numera) och på föreläsningar om jag minns att ta med dem. Det hade varit bra att ha dem jämt, ja. Det blir inte alltid som det var tänkt. Och det blir inte alltid så bra som man vill. Den här sommaren blir nog inte som jag tänkte. Ingenting blir som vi tänkte. Alla känslor kommer tillbaka. Hopplösheten. Uppgivenheten. Oron. Rädslan.
Den rädsla som täcker varje millimeter av min kropp. Som finns med i både inandning och utandning. Som belamrar hela min tankeverksamhet tillsammans med de övriga känslorna inom samma område. Orkeslösheten och ledsamheten över att det luktar kattkiss i min lägenhet. Jag skrubbar och skurar. Torkar med ättika och suger upp odören med bakpulver. Jag tvättar för hand och i maskin. Jag upprepar samma handlingar för tredje, fjärde gången. I frustration. I vemod. I tårar. Och jag tänker på fisen när jag förgäves försöker att få i tetris mat och vatten. Specialfoder kommer ofta i puréform då det är nyttigast för katterna. Att vara mest attraherad av onyttiga ting är inte ett enbart mänskligt drag. Precis som med satin vägrar hon maten. Jag lockar med godis, drygar ut patén med vatten. Prövar en ny sort. Ställer bort maten och prövar några timmar senare. Ingenting nytt. Totalt ointresse. Ringer uppgivet veterinären en tredje gång på två dygn. Bedöms fortsätta att traggla med maten och tvinga i henne vatten med spruta. Nekas blötlägga torrfoder. Katitzie sympativägrar sin egen mat. Torrfodret är bortplockat för hennes del också. Trots att jag köpt det bästa fodret på marknaden är det inte optimalt för en överviktig katt, sa veterinären. Jag svarade sloken att jag känner till problematiken med torrfoder, men att hon inte vill äta mjukmat. Hon slickar bara upp den onyttiga såsen och gelén. Bedöms fortsätta att traggla med maten och tvinga i henne vatten med spruta om det behövs. Paniken. Det var längesen någon av katterna åt. Det var längesen någon av katterna drack. Och jag diskar, skurar, skrubbar, tvättar, torkar, matar och vårdar till ingen nytta. Lägenheten fortsätter att lukta illa, och jag har fortfarande två katter som vägrar att äta. Alla känslor kommer tillbaka. Så många tårar jag fällt över henne. Under tiden hon var sjuk och tiden efteråt. Den som fortfarande pågår men som nu måste avbrytas för att nästa katt följer i samma fotspår. Jag tar ut förlusten i förväg. Känner hur det djupa hålet öppnar sig och gör sig redo för att sluka mig hel. Jag vet inte hur jag ska mäkta med att göra samma plågsamma resa en gång till. Ännu en gång gråta över orörd mat och torka golv, mattor, skor och möbler från sjukdom. Ännu en gång försöka att få ihop spillrorna som blev kvar när hon lämnade mig. När jag lämnade henne och gav upp. Lät henne ge upp. I januari fick jag ett cancerbesked. Men Fisens bortgång är det värsta jag varit med om. Jag kan inte gå genom en sådan smärta igen och känna den oron utan att jag själv försvinner i processen. De är mitt allt, mina djur. Jag gör allting rätt. Ger dem bra mat, är påläst och är ansvarig. Nu sitter jag här, mitt i min ansvarsfullhet och faller samman. Jag kan inte ändra på någonting. Jag känner mig så maktlös. Inte en gång till. Det händer igen. Sjuk katt. Veterinärbesök. Dystra besked. Fisen hade njursten i urinvägarna. Tetris har kristaller. Mycket kristaller. Jag tyckte att jag var snabb in till veterinären med Fisen. Denna gång var jag ännu snabbare, med Fisens historia färskt i minnet. Domen: helst aldrig mera torrfoder (what the fuck, fattar ni vilket hardcore foder jag köper till dem? Inget jävla spannmålsskit till mina kittys). Aldrig mera vanlig mjukmat, utan endast den svindyra specialvarianten. Mjukmatens funktion (specialmaten alltså) är att upplösa kristallerna som finns. När kristallerna är upplösta så behöver hon äta det förebyggande fodret resten av sitt liv. Om ingen förbättring har skett inom en månad så sitter jag i samma båt som jag satt i för 1 år sen med Fisen. Min älskade Fis. Njurproblem. Den förbannade njursvikten. Den 16 juni somnade Fisen in. Strax över ett år sedan. Jag har så svårt att ta in att Tetris står inför samma diagnos som Fisen. Operation som sista utväg. Förra gången höll jag krampaktigt fast vid operationsalternativet. Att det fanns en väg ut om ingenting annat skulle hjälpa. Jag var redo att ge upp allt i mitt materiella liv för att ge henne chansen att leva. Få vara frisk. Men på operationsdagen blev det ett nej. Det var för sent. Inte möjligt. Jag känner därför ingen lättnad över att veterinären sa att operation kan vara aktuellt om ingen förbättring sker. That's what you said the last time. Dagens tips; försäkra era djur! Tetris är pigg och glad. Jag hade varit pigg & glad aswell om jag inte handtvättat badrumsmattor och hallmattor från kattkiss. Pallar inte smutsigt hem. Hatar lukten. Måste ha fint. Kaotiskt och fint. Men ingenting av allt det där betyder någonting om inte Tetris finns. Ett år. Jag saknar dig, älskade Fis.
Jag tänkte ursprungligen att tipset skulle handla om matlagning; typ att slänga ner en avokado vid tillagning av hummus, eller bara något så simpelt som att pröva mina linsbiffar, men jag insåg det ultimata tipset i samma veva som jag öppnade dagens post; Gå med i facket. Klirr sa det plötsligt och jag är JÄVLIGT tacksam för att jag glömt bort att säga upp "den onödiga gruppförsäkringen" som Kommunal har som tilläggsförsäkring.
I den ingår diagnosförsäkring. Något ännu sjukare är att på månaden så hade jag haft försäkringen i 6 månader. Gränsen för försäkringens giltighet? Sex månader. Var smart och skaffa en försäkring liksom. Det kan vara bra för all skit som händer alla andra men inte en själv.. well.. det kan vara bra att ta det säkra före det osäkra, för plötsligt händer det. Utan förvarning bara BAM - du har cancer! Det behöver inte nödvändigtvis vara cancer, det finns trots allt så galet mycket svåra sjukdomar out there, även fast cancer är en utav de vanligaste i Sverige. Det räcker med att vara våghalsig och gå över ett övergångsställe utan att se sig för innan. På övergångsställen inträffar flest olyckor med fotgängare. Bilister stannar allt för sällan. Det borde vara hårdare straff för vårdslöshet i trafiken. Det är så jävla ledsamt hur många olyckor som sker för att människor tror att de är bättre förare än vad de är. Okej jag tappar tråden. Hur som haver. Shit happens - var redo. Hade min mor haft en sjukdomsförsäkring på mig som ung hade jag haft ännu mera pengar utan att något hade hänt - det hade räckt med att jag varit mig själv (ADHD är en "giltig" diagnos, och så är även de kroppsliga skador jag tillfogat mig själv som borderline_girl). Så, var dig själv och är du tillräckligt crazy så kan du få cash om du har en bra försäkring. Jag kommer aldrig att säga upp gruppförsäkringen. Thank you, Kommunal & Folksam <3 Biltur ut i skogen. Känner basen i marken. Hör ljudet mellan träden. Vinden i håret, vännerna i famnen och lungorna fyllda av rök. Det var en trevlig gårdag. Vi somnade alldeles för tidigt. Festen höll på mellan 19-12, och vi föll på mållinjen. 04,30 började Hux Flux spela, följt av Chromosone & Kluster (!), och hela ligan somnade 04.00. Jag sov oroligt. Rörde mig rastlöst i ett blandat tillstånd av vaken och sövd. Hörde basen. Kände igen låten - glömde att reflektera och inse att jag var på fel ställe. Jag hann aldrig så lång i tanken att ta mig till musiken innan jag fallit i dvala igen. Dessutom vaggades jag av det regn som ständigt smattrade över tältet. Jag hade inte en chans. Vi vaknade 10. Pinsamt. Hann inte dansa in morgonen innan musiken hade tystnat. Liten publik - arrangörerna gav upp och åkte hem. Vi satt intill elden vi gjort och vaknade tillsammans. Trötta och ur balans. Indränkt i myggmedel är naturen endast vacker. Fåglarna sjöng för oss och varandra. Dropparna från träden dansade omkring mellan grenarna. Igår var det den största fullmånen under 2013. Jag såg den en kort, kort stund mellan molnen. Den var fantastisk. Morgonen: Synd att det regnade så. Det var inte bra för mysfaktorn på dansgolvet.
Det smattrande ljudet hade inte någon peppande inverkan på oss. Arrangörerna hade otur med vädret. Hade det varit strålande sol hade det varit fantastiskt. Nu blev det ett äventyr i skogen istället. Jag var lagom nöjd oavsett. Fint umgänge och naturen gjorde sig inte osams med mig. Vi behöver bara en paus från varandra då och då. |
Heroine.
Baby, I'm bad news. Archives
October 2016
Kategorier
|