Det är samma sak med andra vänner och bekanta till mig som inte tillhör JV. Deras tro varierar mellan frikyrklig, svenska kyrkan och islam. Jag har haft diskussioner med dem alla och varenda gång har diskussionerna tagit vändningar jag inte är bekväm med. Endast i konversationer med muslimen har jag känt mig respekterad i min ateism. Jag väljer att kalla mig det även om jag flumtror på energier och att allting i naturen har ett liv. För min flumtro har absolut ingenting att göra med Gud eller en högre makt. Det finns ingenting jag förkastar så mycket som tron på Gud, oavsett vilken det är. Jag tror på att evolutionen har skapat livet på jorden. Jag tror på vetenskap. Inte ens när jag hade ett spökproblem kunde jag ens överväga tanken på att en Gud skulle finnas.
Det gör mig därför väldigt illa till mods att mina kunskapsbehov ständigt misstolkas och ifrågasätts. Jag vill vara respektfull, men hittills är det verkligen inte jag som tjänat på det. Hittills har det bara lett till att religiösa människor (utom muslimen i fråga) har ifrågasatt min ateism och huruvida jag inte är kristen, egentligen, eftersom att jag uppenbarligen har de värderingarna (HAHA som om att alla människors lika värde och "snällhet" skulle vara patenterat av kristendomen? Historien tyder på raka motsatsen). Och frankly, när människor säger så blir jag förbannad. Det får mig att vilja sluta vara respektfull och öppen då det gång på gång visar sig att människorna jag diskuterar med inte alls är lika öppna som jag. De letar efter något i mig som kan knytas till just deras tro eller något som bevisar att jag är troende trots att jag själv hävdar motsatsen. När de dessutom säger att jag visste är kristen för att jag tänker på andra, då har de förlorat mig fullständigt.
Jag hade många, många som bad för mig när de fick reda på att jag hade cancer, och tiden när ingen visste om den hade spridit sig eller inte så bad halva landet för mig (kändes det som). Jag kan inte hindra människor från att be. Det är inte det jag själv kände för att göra (jag valde att sätta min tilltro till läkarna istället) men om andra har ett behov av det så ska jag inte stå i vägen. Men då vill jag samtidigt vara tydlig, att min tillåtelse inte är detsamma som min önskan. De som ber gör det för sin egen skull och inte för min. Jag tror inte på bön och att hedra mig med något som jag förkastat kan jag inte anse vara av respekt mot mig. Men jag tillåter dem trots min obekvämlighet kring det just för att de har ett behov av det. Det är synd att jag inte får samma hänsyn tillbaka. Det vore till exempel trevligt att sluta få "Guds välsignelse" stup i kvarten när människorna i fråga vet hur jag känner inför det. Jag vill inte ha någon välsignelse av din låtsaslompis. Jag blir alldeles för indragen i påhittet bara för att jag "är snäll och tolerant". Men jag vill inte vara med så långt, och jag behöver definitivt inte räddas. Min tro, som handlar om min egen styrka och kapacitet, förminskas när människor kör över mig med välsignelser och böner. Min rättighet till min egen tro tas ifrån mig varje gång de hävdar att jag är något annat än vad jag utger mig för att vara, eller varje gång de går över gränsen och överdelar sin tro med mig. När jag blir delaktig i deras tro så kör de över min. Tror ni att kristna skulle vara superbekväma med att hänga i moskéer och be på deras sätt utan att de skulle känna sig lite obekväma? En stund skulle säkert gå bra, men sen? Det är trots allt på deras egen tros bekostnad.
Jag har länge varit med och varit delaktig i olika religiösa riter och traditioner. Men det får räcka om det ständigt sker på min egen bekostnad. Jag vill gärna vara öppen och förstå men alla verkar ha dolda agendor. Personligen så tror jag att världen hade varit bättre om ingen religion fanns, men det är inte möjligt och människan har haft gudar och skit sedan urminnes tider. Men det är helt okej att ha en tro. Jag dömer ingen. Mitt mål har inte varit att varken döma eller värdera, utan att förstå.
Andra säger att de är imponerade över hur tillmötesgående jag är till carnivores. Att jag inte är på eller dikterar hur andra ska leva (inte skriker "kött är mord" osv). Förvisso är det mest en mask, men om jag klarar av att upprätthålla den masken när jag pratar med köttisar om kost eller något utan koppling till kött/veganism, så visst fan borde religiösa människor också kunna det? Jag bryr mig inte om du vill rädda mig ty jag vill inte bli räddad av en Gud. Det massiva ifrågasättandet av min tro gör att jag inte längre vill förstå så mycket längre om religion. Det är ett intressant ämne, men det provocerar mig alldeles för mycket för att det skall kunna anses vara tillräckligt givande.
Det är aldrig någon som har försökt att förstå mig. Det är lite märkligt. Det är ytterst sällan de pratar med mig för att förstå istället bara för att svara mig. De vill hitta det där kristna kornet i mig som de är säkra på finns djupt inom mig att de glömmer att jag också förtjänar respekt, öppenhet och förståelse. De glömmer att respektera att jag inte tror, på samma sätt som jag respekterar att de tror. Jag tror inte, men det gör inte att ni inte får tro. Men låt mig vara icke-troende. Sluta leta korn som inte finns. Sluta försöka att rädda mig. Be om ni har ett behov av det, men se att jag inte har något behov eller någon vilja att bli välsignad.
Det här inlägget handlar inte om att rikta sig till enskilda personer och få dem att känna sig träffade. Det handlar om självreflektion och att se hur vi möter människor. Jag har inte lärt mig mycket om religion ännu, men jag har lärt mig desto mer om mig själv.
Jag hade en diskussion med en vän om detta ämne häromdagen, och det blev startskottet till detta inlägg. Det här skrivs inte i syfte att nedvärdera eller svartmåla, utan för att markera och beskriva vad alla diskussioner har gett mig. Jag har inte kommit tomhänt ur det här. Jag är rikare på kunskap och det är jag tacksam för, även om jag inte visste att kunskapen skulle handla om mig själv. Jag är säkrare än någonsin var jag står och vad jag tycker i frågan och det är en kunskap jag inte vill vara utan.
Det rör sig säkert om fler religioner än vad jag skrivit, det beror lite på hur en ser på saken. Allt har diskuterats och jag har lyssnat. Jag kommer inte sluta att lyssna, men jag kommer inte leta förståelse och kunskap i samma utsträckning längre. Bristen på respekt satte stopp för det.
Även om det finns människor som kanske skulle vara villiga att se mig för mig och inte en potentiell värvning, så har mitt intresse svalnat.
You win some and you lose some.
Ps 1 Hela morgonen försvinner när jag skriver inlägg från mobilen. Klockan är fucking 13.00 nu när jag är klar med skrivandet. Jäkla bra tidsfördriv!
Ps 2. Det finns troligen inget mönster i att jag framför allt har blivit överkörd av kristna men respekterad av muslimer. Jag tror att det snarare handlar om urval. Jag känner helt enkelt betydligt fler kristna än muslimer, och muslimen jag haft mest diskussioner med har råkat vara väldigt tillmötesgående. Dessutom så känner vi inte varandra särskilt väl, om nu det skulle kunna vara en giltig förklaring. Tanken är inte att ge en känga åt just specifikt kristendomen, men jag hoppas att det har framgått av det sjukt långa inlägget.
UPDATE:
Efter att ha läst på om ateism (sorry för källsäkra wiki) så känner jag mig ännu mera trygg i mitt uttalande om att jag är en ateist då jag inte tror på varken gudar eller högre makter. Jag tror att livet på jorden är sammankopplat. Det enda kan inte leva utan det andra och att allting hör samman i symbios osv.
Jag tror att vinden har liv på samma sätt som trädet har liv och ger liv åt annat.
Men det rör sig inte om gudomlighet. Det rör sig om sammanhang = ateism.