Jag har varit skolkurator i över ett halvår nu. Jag kommer vara kvar på arbetsplatsen fram till sommaren som minst, om jag inte hittar någon tillsvidareanställning i min hemstad i samma genre.
Jag vet att de vill ha mig kvar, för de säger det hela tiden. Både elever, lärare och övrig personal pratar om hur bra jag är, och hur glada de är över att jag kom till just deras skola. Jag ser det snarare som att det är jag som är glad att jag ens fick komma dit. Att de gav mig chansen att utvecklas och älska en arbetsplats som denna.
Jag fick jobbet under intervjun. Min chef hade en stor hög med jobbsökande, men hon valde att inte gå vidare och intervjua fler efter mötet med mig. Jag tror att jag kan ha varit den första hon intervjuade.
Det har varit en otrolig resa. Jag har gått från att vara osäker till trygg. Från stillastående till självständig.
Från att älska till att älskas. Och gudarna ska veta att jag älskar tillbaka, av hela mitt hjärta.
Jag har nog aldrig varit på en arbetsplats jag trivs så bra på, och jag är rädd att jag inte kommer att hitta en arbetsplats likt denna någonsin igen, även om jag skulle bli kvar inom skolans värld. Det är ett otroligt varierande arbete och jag vet sällan vad varje ny dag bjuder på, trots att jag har en proppfull kalender och saker att göra varje minut på jobbet. Det händer hela tiden saker bortom min kontroll. Saker som inte går att schemalägga eller planera. Saker såsom att åka i polisbil till psykjouren med en elev på LPT, eller att hitta en skakande elev i ett grupprum som fått en panikattack av livets proportioner.
Det går inte att schemalägga kramar. Eller tårar. Eller skratt. Så jag fångar upp dem där de är just nu, och jag låter dem gråta om de behöver gråta, och jag låter dem skratta om de behöver skratta.
Och min famn är sedan länge deras.
Det är enormt tärande att veta att jag inte kommer att kunna vara kvar på min nuvarande arbetsplats, inte ens om jag skulle få möjlighet att jobba kvar. För oavsett hur mycket jag älskar mitt jobb, eleverna och personalen så tär de långa timmarna på mig. Jag vet med mig att jag börjar visa tecken på långvarig stress, och jag vet med mig att jag kommer att bränna ut mig om jag fortsätter som jag gör nu. Skolans ordinarie kurator har precis börjat arbetsträna. Långsamt kommer hon tillbaka till vardagen som åt upp henne, och hon försöker att hitta balans i det nya utan att fastna i gamla mönster och vanor.
Jag är övertygad om att hon inte kommer att fixa det, och tyvärr delar alla andra den uppfattningen med mig. Trycket som är på skolan just nu är värre än någonsin, enligt mina lärarkollegor. Jag har ingenting att jämföra med, men jag känner trycket jag med. Jag känner att jag inte räcker till, trots att jag jobbar 100 %, och många gånger slår knut på mig själv för att finnas där för dem. Jag går i samma fälla som den numera arbetstränande kuratorn tidigare fastnat i.
Det är jobbigt att tänka på det stora behovet som finns på skolan, och veta att jag inte kommer att vara kvar och stötta eleverna. Flera har redan kommit till mig med ledsna ögon och låg röst viskat fram att de inte vill att jag ska försvinna, snälla försvinn inte jag behöver dig. Jag vet inte hur jag någonsin ska komma över den känslan. Men än finns det tid kvar. Mars övergår i april och jag kommer vara med dem på skolavslutningen. Och jag kommer gråta om jag behöver gråta, skratta om jag behöver skratta. Och hela världen kommer rymmas i min famn.
Jag satte mitt körkort tre veckor efter min första uppkörning.
Jag sjöng Håkan Hellström i bilen och kände aldrig mera någon sorg.