alltså. ställer mig på vågen.
+ 3 kg.
måste byta ut kakor mot något vettigare.
alltså. ställer mig på vågen. + 3 kg. måste byta ut kakor mot något vettigare.
0 Comments
tog en koffeintablett istället för nattmedicinen igår. förväxlade de små vita asen med varandra. somnade halv fem. kvällen blev en av de bästa. kanske omfamnade jag något osynligt och blev fångad för ett par timmar, oklart vad storheten var, men uppenbarligen fann jag den i de små sakerna. som vanligt. att jag fortfarande förundras och överraskas över det kan då och då få mig att le lite naivt och skratta till åt min glömska. men jag trivs. vi fann en tillfällig vapenvila, jag och verkligheten. universum och jag är tillfälligt sams. det är lovande och uppmuntrande. det är dock en tärande relation. balansen mellan oss är ojämn. jag vet inte hur länge jag behöver ge för att få tillbaka. när jag bestämmer mig så blir jag belönad. när jag tvingar till mig harmoni med meditation så belönas jag sisådär en minut efteråt eller två veckor senare. det är en oklar och frustrerande väntan och jag har dåligt tålamod. jag fångar det vackra och försöker att minnas det med värme. det håller bitterheten borta. men når den mig ibland. väderbaserat humör. idag är det vegofesten. systermys i tvåtal och jag längtar efter frökramar. ingenting får en så hel som dem. det kommer att bli en bra dag. det här kriget jag förlorar. den omåttliga självdestruktiviteten. den behöver få ett slut. jag kan inte fortsätta att trycka undan allting för att sen explodera när jag inte är vaksam. det vore enklare om det handlade om yttre stress. jag skulle kunna ta en paus då. jag skulle kunna fly bort från ytterligheterna en stund. få ett avsked från det som tär. men det som när mig förgör mig. jag är min egen parasit. inga tåg, bussar eller flygbiljetter kan ta mig från mig själv. jag behöver skapa fred med den illvilja jag har i kroppen. med de tröttsamma tankar som håller mig vaken om nätterna. chocken har fortfarande inte lagt sig. jag närmar mig ett slag i taget. ser hur jag slås ned för att sedan gå vidare mot nästa slag jag undvikit att hantera under de fyra månader som hunnit passera i år 2013. allting har samlats på hög, även fast jag har haft tiden att ta itu med det när det kom. som vanligt har jag inte velat att ta tag i någonting, och jag valde att lägga undan kaoset och sammanbrottet i en liten, liten låda för att sedan tända eld på mitt hem där lådan låg gömd. jag sysslar inte med försoning. men det börjar att bli dags för det nu. det här är ohållbart. universum behöver vandra med mig istället för att vandra från mig. men det kräver nog att jag slutar att springa ifrån det. slutar att fly från universum, men främst - mig själv. bild 1: som jag vill känna. bild 2: som jag känner.
if I had a penny every time the doctor said.. jag ville välta henne ur stolen där hon satt. inte nödvändigtvis för att hon konsekvent svarade diffust på mina frågor, eller för att jag inte förstod vart hon ville komma när hon startade en mening - impulserna kom framför allt från curlandet jag utsattes för. jag förstår. hon har läste en bok i pedagogik och har säkert mängder med erfarenhet gällande cancerpatienter som gett henne övertygelsen att det är bättre att inte svara på frågor, men JAG ÄR INTE NÅGON GAMMAL PATIENT ELLER NÅGON EXEMPEL I EN LÄROBOK! tro mig. jag är en stor tjej. jag kan ta det. med eller utan bokmärke. efter ett tag fattade hon poängen och vi började att snacka klarspråk. jag fick först genomlida 30 minuter av nonsens och insockrade meningar innan vi kunde ha ett ärligt samtal om framtiden. det ska inte behöva vara så här svårt. resultatet: det blir ingen vaccinering. det respekterades fullt ut, tack och lov. graviditet är klurigt. det kan gå bra, det kan gå åt helvete. troligen det sistnämnda, men vi skulle vara optimistiska om framtiden (haha). cancern may or may not komma tillbaka. nitlott på den frågan. de goda nyheterna var att cancern inte är ärftlig och inte har uppkommit på grund av min livsstil (om man inte räknar med slampa inom den kategorin) då cancern har uppkommit genom ett HPV-virus. jag vet inte på vilket sätt det skulle vara någon god nyhet, men jag gillar tanken på att det inte har något med mig och mina vanor att göra. go vegan osv. behöver kanske träna någon gång om året, men annars är jag ju sund. eh. det är bara ventilation. lusten att dela med mig mina upplevelser till någon i verkligheten är minimal, men skiten behöver vädras någonstans, vilket skapar måttlösa mängder ord och alldeles för långa meningar i en blogg med en tveksam internetadress. det kunde ha varit värre, antar jag. jag är ändå okej, trots allt. alltså det här med boston.. nope. köper det inte. när det kommer till usa är jag inte sen med 'konspiratoriska åsikter', och jag misstänker starkt att usa är lika korrupt som i spelfilmerna de producerar. 11 september orsakade de själva. sedan dess har en häxjakt på muslimer förekommit med usa i täten. jag finner det fascinerande hur de aldrig får nog av andra kulturer och religioner och tar varje chans de får att skylla diverse "terrorangrepp" på dessa. chockerande nog visade det sig att de misstänkta är muslimer. tyvärr dog ena misstänkta och går således inte längre att förhöra. hans yngre bror försökte enligt media att begå självmord vid gripandet av honom och han går för närvarande inte att förhöra. attans. nä. jag tror nog inte att det handlar om två muslimska extremister. att bara stämpla människor och tro att vi nått en sanningsenlig slutsats är bortom allt sunt förnuft. människor drivs av instinkter. vi formas av våra tidigare erfarenheter och vi agerar delvis utifrån vårt förflutna. skulle det vara pojkarna så finner vi inte förklaringen i koranen. orsakerna kan vara många, men den kommer inte att stå skriven i en bok, utan den går att utläsa i deras minnen och tidigare upplevelser, bekräftade och obekräftade känslor, behandling och bemötande. att det sedan inte är okej att bomba eller skjuta ihjäl människor bara för att man haft en taskig uppväxt vet de flesta. men det är snarare amerikanerna som bör lära sig den läxan, inte de så kallade "terroristerna". amerikanska trupper har till exempel en ovana att krascha bröllopsfester i mellanöstern (läs mer här) och andra civila (mer här och här). för den informationstörstande finns mer information här. att föra en argumentation med mig om att mina källor kan vara vinklade är menlösa, så för att bespara er tid så påpekar jag redan nu att media can not be trusted. men, kakan flyger åt andra hållet också. usa har nog den mest vinklade mediabevakingen i världen. dessutom så fabricerar de bevis, gärningsmän och terrordåd. för den som är lika skeptisk till usa som en offerstat som blivit utsatta för terrordåd så finns det gott om människor (bland annat vittnen) som hävdar att WTC inte raserades av flygplan, utan misiler. men nog om det. det finns helt enkelt ganska mycket att misstro. vill ni misstro mig och mina källor, fine. det vore till och med ganska smart. för ifrågasättande är BRA! men glöm inte bort att ifrågasätt all annan information som cirkulerar på internet också. vad är det vi egentligen vet? tänk över hur många gånger vi matas med information där vi får höra hur saker är, förslagsvis av amerikanska soldater, obama eller övriga polisstyrkor. det går även att placera in andra kategorier av människor (ex 'civila') men då de saknar auktoritet så låter jag dem vara. vi får en färdig historia serverad oss. jag är förhållandevis påläst, framför allt gällande mitt favorittema; amerikanska konspirationsteorier, men för att inte framstå som en paranoid galning, så vill jag förtydliga att jag inte på något sätt är en människa som sitter med foliehatten vid varje nyhet som produceras. men det finns alltid flera sidor av ett mynt; den vita, den svarta och den amerikanska. är pojkarna skyldiga så kommer 19-åringen att få sitt straff (hans bror har redan fått sitt). men innan vi hoppar över en massiv bit fakta och direkt hakar på slutsatser som att alla muslimer är terrorister, så tänk gärna först igenom vad det är som kan ha hänt. hitta orsaksförklaringar som går utanför den bild som du blir serverad. det är ytterst få fanatiska personer som gör terrordåd i sin religions namn. att det dessutom skulle stå i koranen är troligen lika mycket missuppfattning som all skit som står i bibeln. jag tror att vi är för snabba med att grina över tragedier som sker i usa. de har ett stabilt (nåja) sjukvårdssystem och även om ingen människa någonsin förtjänar att bli bombad eller skjuten, så har de i alla fall resurser att ta hand om de skadade. samma resurser finns inte i irak, iran, afghanistan, pakistan osv. där dör människor varje dag och sällan blir det lika stort i västvärldens media som när det händer storebror usa något. jag tycker att det är avskyvärt. när usa bombar bröllop (och förnekar det i början) så beklagar obama det skedda och kallar det tragedi. när nästan 50 personer har dött av amerikanska kulor, så kallas det tragedi. men när tre personer och flera skadade dödas i usa, så är det en terrorhandling. reflektera över vad det är som händer. vad är det för nyheter vi får. ifrågasätt. ifrågasätt mig, era bilder och uppfattningar om omvärlden. ifrågasätt media och länder med stor makt. ifrågasätt krigsursäkter. bli förbannad. it's good for you. mycket nytt ses med öppnade ögon. dagarna skrattas bort. ibland för att dölja vemod och orkeslöshet, men mest för att det inte finns någonting annat att göra just nu. vi sitter i en alldeles för liten båt, och alternativen är få. hålla ihop och söka räddning, eller sjunka som ett kollektiv. sammanbundna blir vi, oavsett om vi vill det eller inte.
men nu är vi klara med veckans arbete. livet som student innebär perioder av sinnessjukt mycket stress, för lite sömn och ångest som ständig följeslagare. studentlivet erbjuder även spontana semestrar. jag vet inte när jag påbörjade min mentala semester, men nu får jag den även i fysiskt format i ett par dagar. chocken börjar att komma till mig nu. dödligheten. min dödlighet. inte så att jag duckat en kula, då jag hade cancer i typ tio minuter, men det påverkar mig fortfarande. jag vet inte längre på vilket sätt. jag slits åter åt olika håll, osäker på vad de olika vägarna leder mig till. jag vacklar. föga förvånande. men jag vet inte vad jag vacklar mellan. det känns inte riktigt som att jag existerar. som om att jag är ett vetenskapligt objekt som inte behöver mitt eller någon annans medvetande för att existera. objektivism. självständigt fenomen som förekommer oavsett vår kunskap eller kännedom om det. trädet som faller i skogen utan någon människa som kan höra ljudet trädet avger när det träffar mark sker således även med människans frånvaro. min existens kanske inte vilar på mitt medvetande eller godkännande. jag fortsätter likväl att andas, och mitt hjärta fortsätter likväl att slå. men är det att leva? livet som innebär så mycket skratt och korta nätter, vars minuter bara är lånade, och skrattet endast en fysisk funktion. jag minns ingenting av det som känns viktigt att registrera. livet händer. företeelser sker. jag suckar. ler. väser. skrattar. utan att känna någon större vinst med det. det påverkar ingenting i längden. min existens påverkar ingenting i längden. jag sker. jag lever. och säkert är både mina skratt och svordomar äkta. men lever jag, eller är jag bara det existerande objekt som faller i skogen - utan att någon märker det? och jag log och tänkte att en själ mellan skärmarna säkert skulle uppskattat den. dottern som bär samma efternamn som jag, utan att vara min syster för den delen. veganen. misantropen. allt det där. givetvis. mest för att jag kan. för att pillrandet lugnar mina nervöst dansande nervtrådar i huvudet som normalt sett löper amok åt olika håll. vardagsfunktionaliteten. loke sa det bättre ("ge mig ett A-D-H-D"). under tiden, mellan varven och orden så får jag saker gjorda. utan att ha någon aning om hur det går till. jag rör ständigt samman dagarna och jag inser att mitt sommarlov började mentalt redan i februari. någonting blir rätt, och jag nöjer mig med det. betyg skickas in och högskolepoäng samlas. jag förstår inte längre nyttan med dem, utan jag går kvar för att ta mig ur mitt vanliga spår; den misslyckade väg jag trampat upp oförmögen att ta mig därifrån.
bara för att ha någon form av success i mitt liv. jag trodde aldrig att några siffror på ett papper skulle slutligen vara det jag kämpade för. jag anser mig ofta vara lyckad. beläst. klok. ändå ser jag mina mål i livet, och undrar när de varvade mig i loppet. kanske är min visdom och politiska kunskap endast påhittad. kanske bör jag tona ner min allmänvetande attityd, eftersom att jag endast har misslyckanden och halvhjärtade försök att backa upp den med. mitt jobb inom psykiatrin var ett steg i rätt riktning, men det visade sig vara en betongvägg. ett jobb där jag inte var önskad och där jag kände mig som en inlåst, kreativ själ - trots att jag denna gång befann mig på andra sidan glaset i korridoren. trots att jag denna gång hade nycklar, larm och kort, så kände jag mig lika förvarad som de blåklädda själarna som vandrade där. så mycket ovälkomna känslor. jag trivdes inte med den jag blev. ständigt säger människor att när en slutar att bry sig om jobbet, och slutar att bli påverkad av det - då är det dags att sluta. för när vi slutar att bli påverkade, då har vi förlorat. ändå lever få enligt det mottot. för pengar är pengar, och tryggheten är trygg även om den skär som spikar i bröstet på en. spikarna är likväl bekanta och vi vet precis var vi har dem. jag var inte önskad där. inte av personalen, och slutligen inte av mig själv. mitt bristande engagemang skrämde mig mer än något annat och jag blev personen jag tidigare spottat på i hemlighet när jag själv var en blåklädd, vandrande själ i de låsta korridorernas land. det kan verka främmande att jag, en till synes instabil person, jobbar inom psykiatrin. jag borde aldrig ha varit där från början, kan det tyckas. men jag är inte samma person bakom orden ni läser. vanmakten är mer online, och känslorna är så mycket större än vad jag ger den utrymme för i verkligheten. i realiteten. jag är en samlad människa, med betoningen på samlad. ihop-samlad av olika erfarenheter, minnen och tankar. samlade mönster och behov. samlade åsikter och värderingar. jag är inte instabil, men jag är långt från den standard som samhället producerar och vill se mer av. jag är bråkstaken. when you say jump, I say; fuck you och så vidare. finns det en diskussion om -någonting-, så kommer du att finna mig där. men ingenting konstruktivt kommer ur det. människan är förlorad. inte för att jag bryr mig om människan i sig, men det är så mycket vackert som försvinner med henne. så många fina solnedgångar. så många vattendrag under tunn is. så många ludna, ljuvliga (levande - no nuggets!) kycklingar. så många kiknande skratt. så många spinnande kattkroppar att krama. så många blommor att se och lukta på. så många dofter. och sen förstör vi allt. människan. det värsta jag vet. min drog. min förbannelse. min oförmåga att hata det jag hatar. jag misslyckas med att vara konsekvent med allt förutom misslyckandet självt. det kan bero på mina stora drömmar som gör att mina prestationer förminskas. jag nöjer mig inte med något mindre än att rädda världen. Obviously; det här inlägget spårade ur. (Ge mig ett A-D-H-D, borderline och damp, kom igen och ge mig alla tre!) |
Heroine.
Baby, I'm bad news. Archives
October 2016
Kategorier
|