och jag log och tänkte att en själ mellan skärmarna säkert skulle uppskattat den.
dottern som bär samma efternamn som jag, utan att vara min syster för den delen. veganen. misantropen. allt det där.
dottern som bär samma efternamn som jag, utan att vara min syster för den delen. veganen. misantropen. allt det där.
givetvis. mest för att jag kan. för att pillrandet lugnar mina nervöst dansande nervtrådar i huvudet som normalt sett löper amok åt olika håll. vardagsfunktionaliteten. loke sa det bättre ("ge mig ett A-D-H-D").
under tiden, mellan varven och orden så får jag saker gjorda. utan att ha någon aning om hur det går till. jag rör ständigt samman dagarna och jag inser att mitt sommarlov började mentalt redan i februari. någonting blir rätt, och jag nöjer mig med det. betyg skickas in och högskolepoäng samlas. jag förstår inte längre nyttan med dem, utan jag går kvar för att ta mig ur mitt vanliga spår; den misslyckade väg jag trampat upp oförmögen att ta mig därifrån.
bara för att ha någon form av success i mitt liv. jag trodde aldrig att några siffror på ett papper skulle slutligen vara det jag kämpade för.
jag anser mig ofta vara lyckad. beläst. klok.
ändå ser jag mina mål i livet, och undrar när de varvade mig i loppet.
kanske är min visdom och politiska kunskap endast påhittad.
kanske bör jag tona ner min allmänvetande attityd, eftersom att jag endast har misslyckanden och halvhjärtade försök att backa upp den med.
mitt jobb inom psykiatrin var ett steg i rätt riktning, men det visade sig vara en betongvägg. ett jobb där jag inte var önskad och där jag kände mig som en inlåst, kreativ själ - trots att jag denna gång befann mig på andra sidan glaset i korridoren. trots att jag denna gång hade nycklar, larm och kort, så kände jag mig lika förvarad som de blåklädda själarna som vandrade där. så mycket ovälkomna känslor. jag trivdes inte med den jag blev. ständigt säger människor att när en slutar att bry sig om jobbet, och slutar att bli påverkad av det - då är det dags att sluta. för när vi slutar att bli påverkade, då har vi förlorat.
ändå lever få enligt det mottot. för pengar är pengar, och tryggheten är trygg även om den skär som spikar i bröstet på en. spikarna är likväl bekanta och vi vet precis var vi har dem.
jag var inte önskad där. inte av personalen, och slutligen inte av mig själv.
mitt bristande engagemang skrämde mig mer än något annat och jag blev personen jag tidigare spottat på i hemlighet när jag själv var en blåklädd, vandrande själ i de låsta korridorernas land.
det kan verka främmande att jag, en till synes instabil person, jobbar inom psykiatrin. jag borde aldrig ha varit där från början, kan det tyckas.
men jag är inte samma person bakom orden ni läser. vanmakten är mer online, och känslorna är så mycket större än vad jag ger den utrymme för i verkligheten. i realiteten. jag är en samlad människa, med betoningen på samlad.
ihop-samlad av olika erfarenheter, minnen och tankar. samlade mönster och behov. samlade åsikter och värderingar.
jag är inte instabil, men jag är långt från den standard som samhället producerar och vill se mer av. jag är bråkstaken. when you say jump, I say; fuck you och så vidare. finns det en diskussion om -någonting-, så kommer du att finna mig där.
men ingenting konstruktivt kommer ur det.
människan är förlorad. inte för att jag bryr mig om människan i sig, men det är så mycket vackert som försvinner med henne. så många fina solnedgångar.
så många vattendrag under tunn is. så många ludna, ljuvliga (levande - no nuggets!) kycklingar. så många kiknande skratt. så många spinnande kattkroppar att krama. så många blommor att se och lukta på. så många dofter.
och sen förstör vi allt. människan. det värsta jag vet.
min drog. min förbannelse. min oförmåga att hata det jag hatar.
jag misslyckas med att vara konsekvent med allt förutom misslyckandet självt.
det kan bero på mina stora drömmar som gör att mina prestationer förminskas.
jag nöjer mig inte med något mindre än att rädda världen.
Obviously; det här inlägget spårade ur.
(Ge mig ett A-D-H-D, borderline och damp, kom igen och ge mig alla tre!)
bara för att ha någon form av success i mitt liv. jag trodde aldrig att några siffror på ett papper skulle slutligen vara det jag kämpade för.
jag anser mig ofta vara lyckad. beläst. klok.
ändå ser jag mina mål i livet, och undrar när de varvade mig i loppet.
kanske är min visdom och politiska kunskap endast påhittad.
kanske bör jag tona ner min allmänvetande attityd, eftersom att jag endast har misslyckanden och halvhjärtade försök att backa upp den med.
mitt jobb inom psykiatrin var ett steg i rätt riktning, men det visade sig vara en betongvägg. ett jobb där jag inte var önskad och där jag kände mig som en inlåst, kreativ själ - trots att jag denna gång befann mig på andra sidan glaset i korridoren. trots att jag denna gång hade nycklar, larm och kort, så kände jag mig lika förvarad som de blåklädda själarna som vandrade där. så mycket ovälkomna känslor. jag trivdes inte med den jag blev. ständigt säger människor att när en slutar att bry sig om jobbet, och slutar att bli påverkad av det - då är det dags att sluta. för när vi slutar att bli påverkade, då har vi förlorat.
ändå lever få enligt det mottot. för pengar är pengar, och tryggheten är trygg även om den skär som spikar i bröstet på en. spikarna är likväl bekanta och vi vet precis var vi har dem.
jag var inte önskad där. inte av personalen, och slutligen inte av mig själv.
mitt bristande engagemang skrämde mig mer än något annat och jag blev personen jag tidigare spottat på i hemlighet när jag själv var en blåklädd, vandrande själ i de låsta korridorernas land.
det kan verka främmande att jag, en till synes instabil person, jobbar inom psykiatrin. jag borde aldrig ha varit där från början, kan det tyckas.
men jag är inte samma person bakom orden ni läser. vanmakten är mer online, och känslorna är så mycket större än vad jag ger den utrymme för i verkligheten. i realiteten. jag är en samlad människa, med betoningen på samlad.
ihop-samlad av olika erfarenheter, minnen och tankar. samlade mönster och behov. samlade åsikter och värderingar.
jag är inte instabil, men jag är långt från den standard som samhället producerar och vill se mer av. jag är bråkstaken. when you say jump, I say; fuck you och så vidare. finns det en diskussion om -någonting-, så kommer du att finna mig där.
men ingenting konstruktivt kommer ur det.
människan är förlorad. inte för att jag bryr mig om människan i sig, men det är så mycket vackert som försvinner med henne. så många fina solnedgångar.
så många vattendrag under tunn is. så många ludna, ljuvliga (levande - no nuggets!) kycklingar. så många kiknande skratt. så många spinnande kattkroppar att krama. så många blommor att se och lukta på. så många dofter.
och sen förstör vi allt. människan. det värsta jag vet.
min drog. min förbannelse. min oförmåga att hata det jag hatar.
jag misslyckas med att vara konsekvent med allt förutom misslyckandet självt.
det kan bero på mina stora drömmar som gör att mina prestationer förminskas.
jag nöjer mig inte med något mindre än att rädda världen.
Obviously; det här inlägget spårade ur.
(Ge mig ett A-D-H-D, borderline och damp, kom igen och ge mig alla tre!)