Jag har insett att det inte är nödvändigt utan endast praktiskt, men jag fick duktighetsångest av att planera och det gjorde mig bara stressad och ofokuserad så jag lät allting vara som det blev - ostrukturerat men hållbart. Jag inser att det inte har tillfört mycket till min kunskapsbank av att ha haft framförhållning gällande kurslitteraturen varpå jag släppte pressen av att vara ett steg före.
Oavsett, nästa termin behöver jag inte några böcker. Då börjar termin 5 och VFU:n, "praktiken". Och vet ni. Jag lämnar landet då. Drar till Indien i fyra (!) månader med några klasskamrater och andra socionomstudenter från andra lärosäten. Vi ska bo tillsammans i små lägenheter och utöva någon form av big brother-verksamhet fast utan övervakningen (och förhoppningsvis konflikterna). I Indien åker vi runt och besöker olika organisationer kopplade till socialt arbete och studiebesöken är själva kärnan i VFU:n. Sen ingår det en rad flummiga grejer som att vi måste deltaga i kulturella festivaler (vi MÅSTE deltaga i festivaler, vad jobbigt liksom).
Det är mycket nu. Mycket planerande. Mycket förväntan, längtan, ängslan och tusen små fjärilar i magen. Jag kommer att må så dåligt där borta. Både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte vad som kommer att nå mig först - det psykiska kriget eller den obligatoriska sjukan som infinner sig varje gång jag åker någonstans (som ni vet räcker det att bara åka till Öland för att jag ska få lunginflammation).
Ja, jag kommer att må så dåligt där borta, men jag är helt övertygad om att jag kommer må fantastiskt bra också. När min hemlängtan har lagt sig, magen har anpassat sig till den indiska bakteriefloran och jag accepterat att dela lägenhet med kackerlackor och spindlar stora som min knytnäve - då kommer jag att stortrivas. Det är lika mycket en inre resa som en yttre och jag är så sjukt taggad på att dra iväg till Indien, himmelriket för en hippie.
Mina tankar är inte i skolböckerna när jag läser dem.
De är på flygplanet.