Vi lever. Katitzie kämpar på. Det känns som att det går åt rätt håll men det är så jävla svårt att avgöra. Hon äter själv numera, även fast hon äter för lite. Men hon äter och jag är tacksam (x 3).
Saker händer. Stenen är i rörelse osv. Skolan tar mycket tid. Jag trivs mitt i allt det jobbiga med katten. Det känns som att det kan gå och bröstet är inte lika tungt längre. Jag återkommer när tid finns.
Nu måste jag förbereda mig inför dagens samtalsmetodik.