Fuck my life & jag hatar mitt jobb.
Så jävla outvecklande och förlamande.
Känns inte som att man gör någon nytta.
Bara går omkring i korridorerna och sitter av tid.
Tiden jag spenderar med patienter är så flyktig.
När de försvinner ser jag dem inte igen.
Ingen eftervård eftersom att vi enbart har avgiftning.
De flesta kommer tillbaka givetvis.
De allra flesta klarar inte av att bryta missbruket och man känner sig ibland maktlös över hur soc planerar och strukturerar deras vardag.
Ibland undrar jag om soc inte vill lyssna och hjälpa, eller om de helt enkelt inte kan på grund av de skitlagar och regler som finns.
Chefen drog in de två dagars semester jag sökt i sommar.
T v å jävla dagar. Tack som fan.
Jag har jobbat mer eller mindre alla storhelger som finns på ett år, ställer alltid upp och jobbar alla skift och tider som ingen annan vill ha.
Och jag kommer tillbaka till er sommar efter sommar trots att ni behandlar mig som skit, aldrig ger mig creds och ger alla andra vik och förlängning utom mig "för jag är ju så bra att ha när det krisar". Fuck you, jag är så jävla trött på er.
Det är lite frustrerande att ständigt höra hur bra jag är och hur pass skillad jag är på mitt jobb och samtidigt se hur alla andra timanställda får fast eller förlängt vik - utom jag.
Jag har varit trogen i tre år nu. Första sökta semestern. Två dagar.
Avslagen. Eller rättare sagt - tillbakadragen.
Chefen tycker att det är bättre att jag jobbar in den helgen.
Det blir tre helger i rad. Tack för den.
(Hej facket. Jag behöver gå med i er, rätt akut).
Så jävla less.