jag måste vara stark för katitzies skull.
jag behöver vara stark och kunna ta emot hennes sorg och saknad.
hon märker också av ledsamheten och även hon sörjer sin bästa vän och lillasyster. de lekte så fint samman. de som var som ett.
sen är hon ensam plötsligt och vad gör man med saknaden när ingen förstår ens skrikande? hon har mer eller mindre jamat sedan vi kom hem från strömsholm.
vi var där flera gånger med fisen och ett par gånger blev hon kvar ett par dagar men då reagerade hon inte märkvärdigt. men när vi kom hem den sista gången med en tom transportbur var det som att luften gick ur även henne.
jag tror knappast att mitt fall mot hallgolvet hjälpte.
jag grät och grät. skrek och kved. bröstet har aldrig någonsin gjort så ont.
hon började att pipa redan innan vi kom innanför dörren, som om att hon visste att fisen aldrig mera skulle komma hem, och att detta var allt annat än de vanliga kvarliggande besöken på strömsholm.
hon började att tjuta i dörröppningen och har inte slutat sedan dess.
jag minns när sizzla försvann, jourkatten vi hade 2009.
hur hårt det tog på henne. hur det blev akutbesök på strömsholm för att hon slutade att äta av ensamheten och sorgen.
att förlora satin är den största, mest känslomässiga förlust jag någonsin har varit med om. hon var min bästa vän. min trogna följeslagare.
jag vet att jag var hennes stora kärlek och trygghet i livet, och hon var min.
jag vet att hon lugnade ner sig bara jag var i närheten och bara hon hörde min röst.
jag vet hur hon alltid valde mig om hon blev skrämd eller om hon hade ett val mellan två människor. jag vet att jag var hennes människa.
sorgen tär fruktansvärt på mig.
jag är glad att mitt vik har börjat. tiden där får mig att glömma tomheten som väntar när jag kommer hem. den får mig att skratta och le ärligt ända fram till jag sitter på bussen eller sätter nyckeln i låser in till min dörr.
då faller känslorna över mig igen.
och jag står inte ut med katitzies jamande och klängande på mig.
jag får blåmärken av henne. hon är mycket tyngre än fisen...var..
rädslan att hon ska sluta äta och att jag ska förlora även henne lamslår mig.
därför åker vi bort imorgon och förhoppningsvis får vi med oss en kattjej hem.
jag hoppas att katitzies ledsamhet och ensamhet ska minska med en till fyrfoting i hemmet. att hennes jamande ska avta. att hennes sorg ska bli lättare för henne att hantera. för katter lider, precis som människor. den som säger annat har aldrig haft ett djur omkring sig. de må inte ha alla känslor som människor har, de må inte kunna formulera känslor och tankar - men våra instinkter och många av våra basala känslor går att hitta hos många djur omkring oss. på den punkten står människan inte över djuren. djur älskar och saknar, precis som människodjuret.
och jag vill inte se henne lida.
jag vill inte se henne försvinna, förtvina framför mig.
jag vill bara inte känna att jag byter ut min älskade satin mot en ny katt.
jag vill inte att hon, eller någon annan för den delen, ska tro att hon var så lätt att glömma och byta bort. komma över.
för hon är varken glömd eller utbytbar.
men jag behöver se framåt nu.
jag behöver rädda katitzie nu.
hon har blivit sjuk förut, och jag känner igen alla tecken.
en "mamma" ser sånt.
men fisen. min älskade lilla satin.
hon kommer inte att bli mindre saknad för att en ny katt kommer innanför våra väggar. mitt personliga tomrum kommer nog att öka i styrka av vetskapen att den nya katten aldrig kommer att vara satin. hon är inte satin.
hon är inte min trygghet och styrka.
det är satin. alltid satin.