Jag borde sluta.
Hur stänger man av?
Hur får man tid att andas och varva ner?
Det är mycket nu.
Ärliga skratt hinns med men inte i samma utsträckning som förr och jag saknar flickans varma kramar och hennes underbara leende som får mig att orka lite till oavsett hur långt jag gått eller hur länge jag kämpat.
Hennes mjuka röst tar mig alltid tillbaka på jorden.
När jag fastnar i mig själv och snöar in mig på affekter är det bara hennes röst som bryter genom barrikaden och når mig. Alla andras röster är bara ljud, men hennes når alltid fram klart och tydligt.
Och nu är hon så långt borta.
Jag undrar hur hon har det.
Jag undrar om hennes andetag är lika tunga som mina.
För jag vet att hon lider. Jag vet att hon saknar och jag önskar att hon inte behövde sakna men det är inte mig hon saknar så jag kan inte göra något för att få den att försvinna. Jag kan inte flytta land och tid.
Igår skrattade jag så att jag grät.
Vi spelade tvspel och barndomen tog oss tillbaka på den tiden då supermario 3 på nes var sensation och alla förälskade sig i groddräkten.
Vi skrattade ärligt igår och jag skapar min egen familj.
Nu är jag vuxen och det är nu vi bryter oss från våra familjer och skapar egna.
Jag har djur som jag vakar över och vars liv ligger i mina händer.
Jag har en man som är min bästa vän och själsfrände i ett.
Mina vänner är dem som får mig att bibehålla mitt förstånd när allt omkring mig faller i bitar. När jag inte orkar hålla ihop mig själv längre så tycks det alltid finnas någon som håller ihop mig länge nog tills jag åter klarar av det själv igen.
Det finns människor omkring mig som jag ser som mina personer, förlängningar av mig själv. Björnen som alltid somnar i min soffa med de hårda och kärleksfulla kramarna. Som alltid förstår mig och alltid får mig på bra humör. Hon svänger med i alla mina affekter och hon får mig alltid att skratta oavsett hur svår en situation kan kännas. Flickan med lockarna är hon med stort H och hade jag älskat en människa mer hade jag varit kär, men det räcker gott och väl som det är nu.
Det finns liv omkring mig.
Jag känner det inte bara. Det räcker inte.
Jag tappar tråden. Inläggen tappar poängen för jag minns inte vad jag började med. Min hyperaktiva hjärna dansar inte i samma takt som jag önskar och jag får svårt att fokusera på det som är viktigt och det som bör sållas bort.
Jag har min familj. Min valda familj med systerfrön (min gudinna!), kärlekar och hjärtevänner.
Ändå så ekar det så tomt och jag får inte bort bruset i huvudet.
Jag får inte lugn och ro, och bröstet känns ledsamt och slitet.
Och jag famlar omkring i mörkret efter en röd tråd,
men hittar bara svarta snören.