Livet är skörare än väntat och det framgår tydligare nu att vi alla sitter på våra historier och livsöden. Konturerna av allas demoner kommer fram och ingen människa kommer undan. Alla har varit med om någonting. Alla är med om någonting. Vår förmåga att känna och minnas sätter spår och vi formar oss efter dessa strider. Alla har något i bagaget. Alla har en egen historia att berätta.
Jag hade svårt för människorna i min projektgrupp.
Efter en tid så byts meningar och även om jag bara är en mening rikare kring en människas liv så påverkar den meningen min syn på den människan.
Det är svårt att slå och hata någon man skrattat med brukar jag säga, och även om jag aldrig varken hatat eller slagit så ändras min uppfattning ju närmre in på livet jag kommer dem.
Flyktingar.
Mord.
Fängelse.
Fosterfamilj.
Och jag.
Jag som ständigt envisades med att balansera på den svartvita linan och ständigt skrämde min omgivning med överdoser x flera som alltid slutade på samma sätt:
hiva. lpt. en jävla baksmälla. nya skärsår.
Jag som växt upp med en frånvarande förälder, en misshandlade styvförälder och ingen som någonsin kom till min räddning.
De känner till att jag har ADHD.
De känner inte till att jag en gång i tiden fick den oerhört sexiga och charmerande diagnosen borderline. Vilken lättnad, tänkte jag när jag fick diagnosen.
Nu förstår jag och nu kan kan få adekvat hjälp.
Nu kanske människor förstår mig bättre.
Jag var uppenbart inte påläst kring statusen hos personer med borderline.
Not so good. De är hatade, opålitliga, manipulerande och får aldrig, aldrig någonsin en andningspaus i samhällets hårda dömandeparad.
Aldrig har jag inom vården blivit så illa bemött.
Jag förstod det aldrig, för vården var inte lika illa innan jag fick min stämpel.
Plötsligt säger läkare att jag är en 'borderlinepatient med stor manipulativ förmåga'. Plötsligt säger läkare att det var givet från början att jag skulle bli bensomissbrukare, eftersom att borderliners ofta blir det.
Min syn på människor med denna personlighetsstörning har drastiskt förändrats efter att jag själv fick den diagnosen, och efter att jag själv fick hjälp inom DBTn.
Bilden av fruktansvärda, manipulerande monster försvann och jag fick tillbaka min självrespekt. Dock fick jag aldrig tillbaka min tillit till vården, utöver den inom DBTn.
Än idag följer spåren av skräpdiagnosen mig.
Läkare på vårdcentralen som säger att 'jag ser lite ut som en missbrukare' (eh, det gör jag INTE. Jag JOBBAR FAN MED MISSBRUKARE DITT AS!),
läkare som ifrågasätter min relation med min sambo och huruvida vi bråkar ofta när jag ber om hostmedicin. Läkare som frågar om jag manipulerar fortfarande 'för det blir man inte av med, men jag ser snäll ut och det är inte mitt fel det är bara sån jag är - en gång borderline, alltid borderline'.
Jag är inte längre 'en borderlinepatient med stor manipulativ förmåga'.
Jag är bara jag. En människa, helt utan personlighetsstörningar.
Jag är bara standardstörd numera, precis som alla andra.
Vi känner inte till varandras historier.
Men alla har vi någon.
Alla har en historia.
Alla har bördor att bära och det är väl det som jag finner någon slags trygghet i.
Hur olika våra vägar än är och hur olika vi än är som människor, så kommer vi inte från det faktum att vi alla upplevt något någon gång i livet som är jobbigt, eller något som är värt att berättas.
Min farmor och min gammelfarmor satt i koncentrationsläger till exempel.
(Och ja. Idag är jag vänsteraktivist. Dooh.)
Jag känner mig inte lika ensam när jag vet att även om jag är ensam på min stig,
så går det massor av ensamma människor på sina stigar.
Det gör att vi är väldigt många som kan vara ensamma tillsammans.
Det tycker jag är lite hoppfullt.