Dagarna går. Jag börjar få någonting som liknar distans till brytpunkten. Minnet sviktar allt mer och jag klamrar mig fast vid slitna bilder som inte längre överensstämmer med verkligheten. Jag skapar mig en alternativ värld där allting var annorlunda. Vi var annorlunda. Jag märker hur jag höjer dig till skyarna, trots att jag inte vet någonting om dig. Jag märker att jag sänker mig själv och blir ledsen i efterhand för hur svår jag var att komma nära på riktigt på tiden det begav sig. Jag var mest en flyktig distraktion, en person som svepte in i människors liv för att lika snabbt svepa mig därifrån. Eller var det jag som blev bortsvept? Det var aldrig någon som försökte hålla kvar mig på allvar, så vem som lämnade vem har alltid varit svårt att säga.
Dagarna går. Vardagen kommer ikapp mig och jag tvingas in i rutiner där jag inte har tid att vara det vandrande ångestknyte jag varit de senaste 3 veckorna. Jag kommer långsamt ur den dvala jag försatt mig i, trots att nästan varenda fiber i mig stretar emot. Jag kommer på mig själv med att ha åtminstone en stund varje dag där jag är glad, eller där jag i alla fall inte har avtrubbad sorg och vemod.
Dagarna går. Det kommer annat emellan och det är.... bra? Vill jag sakna dig mindre och mindre? Det är helt fel sak att haka upp sig på, men det har varit min livlina (och dödsdom) i vad som känns som en evighet, och jag är inte redo att ge upp det än. Bilden och fantasin av en annan verklighet, ett annat liv än det jag lever. När allt kommer till sin spets kan jag inte bestämma mig om jag är förtvivlat olycklig eller hemmablind.
Det värsta vore att göra ett ödestigert misstag, och inse det när allting är förlorat. Är jag redo att chansa allt för en illusion av hur livet skulle kunna vara?
Men det vore samtidigt lika ödestigert att stanna kvar och inse långt i efterhand att jag valde fel.
Ack, rastlösa själ. Du bryter ner mig.
Jag vet inte vart jag ska vända mig.