och när himlen faller ner.
kommer jag stå kvar
bland spillrorna
snorande.
och när himlen faller ner. kommer jag stå kvar bland spillrorna snorande.
0 Comments
gårdagen var så tung. så mycket besvikelser och skuldbeläggande. en ledsam ångest jag inte kunde skaka mig fri från. och allting läggs på hög. sårbarheterna är på väg att dränka mig. förkyld, som vanligt. blev smittad av J, som vanligt. påskmiddag. say no more. till minne av påskharen som dog på ett kors. det hela är ganska oklart för mig. kanske mest varför högtiderna tillåts så mycket utrymme. att fira något som redan har passerat är inte för mig. det är bara lyckliga människor som firar, och människor som tror att lyckan ligger i ett ägg eller under en gran. och en påskmiddag är aldrig bara en påskmiddag. det är ett ställningstagande. en röst på vilken familj jag vill tillhöra. en ständig tävling om vilken förälder jag älskar mest. det finns ingenting vackert i att fira det som var. när allting ligger över mig. tynger ner mig. så blir en glömd auktion på tradera nådastöten. och jag fann mig själv gråtande över ett par överbjudna veganskor. som om att skorna var min vita, vegetabiliska val. jag kom på det för sent, och fem minuter senare var auktionen avslutad och jag överbjuden med 1 kr. det kan förefalla överdrivet att bli så nedstämd över ett par skor. men det var inte bara ett par skor. det var tävlingen, påsken, förkylningen, jobbet, cancern, skolan, maten och rädslan sammanfattad i ett par svarta tygskor. jag går alltid i tygskor. i allt för trasiga tygskor. att då hitta tygskor med käng-sula, jag trodde att jag kunde köpa mig lyckan för en kort stund. men livet slog tillbaka och vann över mig med en jävla krona. undrar om den radikala förbättringen i mina cellförändringen kan ha någon grund i den alternativa medicinen jag sysslat med på sistone. kanske är för lite för att det skulle kunna vara möjligt, men lite intressant är det ju. det är trots allt välkänt, även hos köpta motståndare/forskare, att thc har positiv påverkan på cancer och fungerar som cancerbehandling. läkare nummer två sa att mina cellförändringar fortfarande var stora. läkare nummer tre tittade på samma provtagning och sa att de var "grova". läkare nummer tre ringer upp efter operation nummer två och berättar att allt såg bra ut och att jag numera har tillåtelse att andas ut. och skratta. och gråta. just sayin' och jag vill lära. jag vill nå djupare in i det som är jag, och gräva mig allt längre in själens kärna. jag vill fånga upp solen, följa med vinden och bara fortsätta att utvecklas och andas eufori och nyfikenhet varje sekund jag är vaken.
men det blir aldrig så. någon bra nyhet är att jag inte alls har tenta på torsdag. det är bara jag som är virrig. det är en fin dag. solen lyser och positiv energi har belägrat luften omkring mig.
inuti mig är det svårare. jag har blivit sjuk av J. och halsen känns som ett minfält. jag har svårt att läsa inför tentan. det känns som att jag kommer att faila den, igen. jag vill så mycket annat än att vara inomhus och plugga. jag vill så mycket annat än att vara inomhus och vara sjuk. jag dricker té. klappar katterna. blickar ut och känner den positiva energin på huden, och lägger märke till hur den inte lyckas att bryta sig ner in mot bröstet. jag har så mycket inspiration. men inte någon som helst lust att tentaplugga. problemet är att många studenter känner så, att de inte vill plugga - men att de gör det ändå eftersom att framtiden liksom hänger på det. men inte jag. nej nej. jag har en fantastisk förmåga att bortprioritera det som är viktigt i mitt liv. jag lyckas aldrig komma till den punkt att jag inser att jag måste sätta mig med böcker och gå genom föreläsningar för att ha en chans att få godkänt. inte om jag är själv. då blir jag studenten med den dåliga karaktären och den mycket dåliga framförhållningen. då blir ingenting gjort i studieväg. jag är så trött på att känna mig misslyckad. positiv energi ute. negativ energi inne. jag räknar andetag. helgens nyhet är väl att jag officiellt inte längre har cancer.
läkaren ringde till mig i fredags och berättade det. hon tyckte inte att det var värt att vänta med brev när det var glada nyheter, och eftersom att "jag var så orolig när vi senast träffades" (eh, jag var inte orolig direkt så, utan jag hade legat ignorerad av sjukpersonalen i 5½h och INGEN bemödade sig att berätta vad som skulle ske eller varför saker drog ut på tiden. jag var inte ens informerad om att en operation var inplanerad förrän jag satt på narkosbedömning. så det var lite andra variabler som medförde att jag uppträdde lite "oroligt".) så ville hon berätta nyheten direkt istället. provsvaren från senaste operationen har kommit tillbaka och allt ser bra ut. så, jag har inte cancer och det är ju najs. jag passade på att ge läkaren en känga mitt i allt det lyckliga. bara för att hon gjort mig glad i en sekund så innebär inte det att allt är förlåtet. nästa gång kanske denna behandling ges till en person som inte har ett skyddsnät eller medicinsk kunskap (ja, jag vet. jag jobbar på psyket och det är inte samma sak, men under utbildningen så ingår medicinsk grundkurs vilket har gjort mig amatörpåläst kring ämnet), varpå denna person kanske upplever situationen ännu sämre än vad jag har gjort. nyheten kom med vårväder, och jag har njutit. solen värmer och det har känts i luften att våren försökt att bryta sig fram över vårt kalla landskap. jag börjar att vakna mer och mer. saker känns klarare nu än tidigare. istället för den vardagliga apatin känner jag mig nyfiken och intresserad av vardagen. inte så att nyfikenheten och intresset har nått några häpnadsväckande höjder, men tillräckligt för att jag ska märka av det. det kan hänga ihop med att jag fått en paus från skolstress sedan ganska lång tid tillbaka. i den här kursen har jag inte gjort n.å.g.o.n.t.i.n.g. ja, förutom att kugga en tenta då. men, jag kuggade i alla fall med stil.
Det är vackert väder idag. Chiliplantorna står i solen och försöker att fånga upp ljus och värme, trots att minusgraderna vilar på andra sidan fönsterglaset. Och jag har tagit ännu en sovmorgon. Det blir allt svårare att ta sig upp på morgonen. Jag drömmer sorgset och längtansfullt och känslan den lämnar kvar när jag vaknat är en osäkerhet på vad som är viktigt i mitt liv, och var min fokus bör ligga. Chilin fångar värme och ljus. Jag borde göra detsamma. Men jag fångar ingenting innanför mina väggar, och på andra sidan fönsterglaset väntar minusgraderna. Utanför väntar den bitande kylan som letar sig innanför kläderna och blåser till som virvelvindar i bröstet på mig. Men det är en fin dag. Det är en fin dag att leva i. Det är fint att vara vid liv, trots att jag inte förstår varför jag är det. Jag förstår de fysiska funktionerna. Mitt hjärta fortsätter slå oavsett om jag vill det eller inte. Mina andetag är lika envisa som hjärtslagen. Deras mål är att fortsätta i samma spår, samma takt, som alltid. Men mitt syfte? Vad gör jag med denna tid? Inte bara idag, utan i alla andra dagar. Vad är det jag ska fånga upp och hålla takt med? Jag längtar efter mitt syfte och min anledning till att leva, annat än för att stilla min nyfikenhet. Jag närmar mig min mening, men jag kan varken se den eller röra den. Men den finns där i bakgrunden på teaterscenen där mitt liv utspelas. Jag ser den inte, men jag känner den. Bakom scenen är det mörkt. Bara statister och förklädnader. Men någonstans där i mörkret kommer jag att hitta den. Syftet. Meningen. Det är en fin dag att leva i. Jag är så taggad på sommaren 2013. Jag har fått barnsligt spring i benen av längtan till Öland roots. Ett av de bästa bandet som existerar kommer dit - kultiration. Efter låten Glömd E Jorden så är jag fast, precis såsom alla andra fastnar. Och jag fortsätter att fastna. Jag fastnar för "bakslag", "en timme kvar att leva", "earth songs", "mörk är natten innan gryningen" (jag älskar denna), "enkel man" & "ingenting kvar" . Lyssna. Andas. Lär av takten och orden. Jag vill så gärna leva. Jag vill så gärna få utvecklas. Jag vill så gärna få känna hur bröstkorgen rör sig i harmoni med mina andetag. Det finns så mycket kvar att säga. Det finns så många historier kvar att berätta, minnen att fånga och skratt att utbrista. Det finns till och med tårar kvar att fälla. För allt som är fel. För kampen som aldrig tar slut. Kampen för rättvisa i världen, i naturen, för djuren. Kampen för alla som vill leva och vars bröstkorgar rör sig i harmoni med deras andetag. Jag är inte klar ännu. En dag ska världen bli bättre. Ni ska få se. |
Heroine.
Baby, I'm bad news. Archives
October 2016
Kategorier
|