Det är vackert väder idag. Chiliplantorna står i solen och försöker att fånga upp ljus och värme, trots att minusgraderna vilar på andra sidan fönsterglaset.
Och jag har tagit ännu en sovmorgon. Det blir allt svårare att ta sig upp på morgonen. Jag drömmer sorgset och längtansfullt och känslan den lämnar kvar när jag vaknat är en osäkerhet på vad som är viktigt i mitt liv, och var min fokus bör ligga.
Chilin fångar värme och ljus.
Jag borde göra detsamma. Men jag fångar ingenting innanför mina väggar,
och på andra sidan fönsterglaset väntar minusgraderna.
Utanför väntar den bitande kylan som letar sig innanför kläderna och blåser till som virvelvindar i bröstet på mig.
Men det är en fin dag. Det är en fin dag att leva i.
Det är fint att vara vid liv, trots att jag inte förstår varför jag är det.
Jag förstår de fysiska funktionerna. Mitt hjärta fortsätter slå oavsett om jag vill det eller inte. Mina andetag är lika envisa som hjärtslagen.
Deras mål är att fortsätta i samma spår, samma takt, som alltid.
Men mitt syfte? Vad gör jag med denna tid?
Inte bara idag, utan i alla andra dagar.
Vad är det jag ska fånga upp och hålla takt med?
Jag längtar efter mitt syfte och min anledning till att leva,
annat än för att stilla min nyfikenhet.
Jag närmar mig min mening, men jag kan varken se den eller röra den.
Men den finns där i bakgrunden på teaterscenen där mitt liv utspelas.
Jag ser den inte, men jag känner den.
Bakom scenen är det mörkt. Bara statister och förklädnader.
Men någonstans där i mörkret kommer jag att hitta den.
Syftet. Meningen.
Det är en fin dag att leva i.