Orden försvinner inte.
Men de har tystnat något.
Istället för det alarmerande brus och skrik av ord och känslor som måste ut
kan det nu mer liknas vid dova viskningar.
Uppmaningar. Ständiga pockanden om rätt & fel.
Adekvata och inadekvata känslor och den ständiga ambivalens som blivit ett kännetecken för det som är jag de senaste månaderna.
Orden har inte försvunnit, men orken har.
Orken att skriva något tynar bort.
Jag funderar över om det är för att jag inte har någonting nytt att skriva om.
Det är samma musik, samma fraser som byts varje dag och det är samma tankar som går runt i huvudet medan jag väntar på sömnen som aldrig kommer.
Livet som student har åter kommit igång, och staden kryllar av nya och gamla ansikten. Jag minns den känslan av att inte förstå någonting, och inte hitta någonstans. Istället för att vara den förvirrade 19åringen som jag var så är jag istället den person som hjälper dem att hitta rätt.
Ändå känner jag mig malplacerad. Oengagerad. Tom.
Naivt trodde jag att tomheten och apatin skulle släppa bara jag kom bort från de fantasilösa korridorerna men motivationen försvann inom de väggarna och jag har inte sett den sen dess.
Sedan jag lämnade paradiset har allting varit oinspirerat och tråkigt.
Ingenting fyller upp mig med glädje eller andra valda känslor.
Ingenting bekommer mig. Jag har svårt att förmå mig till att bli arg.
Det som annars brukar vara så lättillgängligt.
Istället är jag lättirriterad och gnällig, utan att ha någon direkt anledning.
Kanske är orsaken att jag inte längre förmår att känna på riktigt.
Att glädjen inte är riktigt glad, eller att ilskan inte är tillräckligt arg för att räknas.
Jag längtar. Det gör jag. Jag längtar efter kickar och jag söker mig till dem.
Men när kicken väl kommer visar den sig vara lika tom och meningslös som kicken innan. Min längtan efter nästa kick är det som håller mig vid liv.
Det som håller mig igång. Kicken i sig är alltid en nitlott.
Men jakten, längtan. Den är fortfarande lika blåögd och det är det närmsta jag kommit hittills av en reell känsla. Jag håller kvar i den, krampaktigt som ett barn som ska skiljas från sina föräldrar första gången.
Jag håller mig kvar, samtidigt som jag hela tiden rör mig bort därifrån.