Var så magiskt.
Var så avväpnande och skrikande att jag föll skrikande mot marken och återuppstod ny och förälskad i den känsla en ö kan fånga för ett par korta dagar.
Det var så vackert med solnedgångar.
Det var så vackert att få sova i lyxtältet med min fina man och varje natt få krypa så nära honom jag kan och somna och vakna intill den människa jag älskar mest.
Så många gånger log inte Klump åt mig?
Hur många var inte kramarna Eric värmde mig med?
Hur ärliga var inte skratten och skålarna och svordomarna över barfotadans i tallskog ( = kottar).
Bäst var nog Rootvälta.
Hur jag och klump står och dansar. Skrattar och sjunger mer.
Hur tårarna rann när sångaren gick in på scenen efter ett alternativt "en gång till" av publiken. Hur hela publiken istället valde att sjunga refrängen till "vara" och hur pulsen togs på området och hur den maxade allas förväntningar.
Min vresiga ton mot eric. Mitt avvisande från Klumps närande kramar.
Min ignorans mot J's ångest och ledsamhet.
Min torsdag-söndagsfylla. Som aldrig tog slut.
Och ärtorna jag plockade vid åkern på väg till bilen efter att festivalen avslutats.
Och allting var precis som det ska vara.
Mitt hjärta.
Mitt Öland.
Vi ses nästa år.