Det är så onödigt att utsätta sig för något som bara river upp det som nyligen börjat att blekna. Det är en tragedi att utsätta sig för någon man just glömt.
Det är så onödigt att utsätta sig för något som bara river upp det som nyligen börjat att blekna. Det är en tragedi att utsätta sig för någon man just glömt.
0 Comments
Klockan ringde 09:00. Dags att gå upp för att påbörja seminarieuppgiften som ska vara inlämnad på torsdag. Jag har förvisso klarat av seminarie på kort tid förut - till och med när jag haft lunginflammation, men tiden är knapp och jag behöver all min fokus för att klara av den här uppgiften. Så klockan 09:00 ringde klockan. Beslutsamt tar jag mig upp ur sängen och sen dess.. well.. Sen dess har jag: * Ätit frukost enligt raw food-konsten (that shit is amazing!) * Tittat på Grey's Anatomy repris. * Tittat på ½ avsnitt av Desperate housewives. * Gjort ett test över nätet om jag är ett Indigobarn. * Gjort ytterligare 4 tester om jag är ett Indigobarn. * Suttit i 1h och läst om vad ett Indigobarn är, då jag så uppenbart är det enligt testerna. * Varit inne på Sea Shepherd och tittat på kläder som jag vill beställa till mannen när han fyller år. * Varit inne på Swingkids och letat ännu mera kläder. * Varit inne på Blocket efter att ha insett att jag inte har råd med kläder varpå jag givetvis letar efter random andra saker som är till salu. * Fortsätter att leta efter _någinting_ på tradera. * Läst bloggar. Filosoferat kring dessa bloggar. * Bloggat själv (obviously). * Klippt klorna på katterna. Tetris hatade det och var en royal pain in the ass, men det hela gick väldigt mycket bättre än förväntat. * Laddat ner film. * Suttit på fb. * Läst artiklar om vaccin och dess biverkningar. * Tittat på tv.nu * Diskat. * Letat musikvideos på youtube. * Försökt att laga min telefon som inte längre upplevs som hel. * Tittat på bilder på daywievs.com * Tittat ännu en gång på Vipassana och försökte att boka in mig på en kurs med dem i juni - det gick inte. Den kursen var bokningsbar först i december. Fan. * Pratat i telefon. * Hängt ytterligare på facebook. * Skaffat boken som seminariet bygger på. Jag har dock inte börjat att läsa boken ännu. Det visade sig att min uppfattning "kapitel 1-5 kan ju inte vara hur mycket som helst" inte var särskilt välgrundat då boken endast innehåller 7 kapitel. Det blev med ens väldigt mycket läsning. Ah. Nu känns det i hela kroppen att skolan har kommit igång igen! Jag ska ge en sammanfattning på läget. Skolan har dragit igång på riktigt igen. Inte bara genom fester, utan även med inslag av seriöst pluggande. Juridisk metod står på agendan och det är väldigt mycket lagar nu. Det är väldigt mycket JO-fall, handläggande, fall som ska lösas genom lagboken etc. Föreläsaren är fantastisk. Man vill bara ge honom en kram för att han lyckas få något så inrutat och långtråkigt att bli intressant och givande. Mitt rekord att lyssna på en föreläsning har hittills varit 15 min. Jag önskar att jag kunde säga att jag skämtade och överdrev, men tyvärr inte. Endast en föreläsning innan denna kille har fångat mig en längre stund. Men 15 min har fortfarande varit rekordet. De senaste två veckorna har jag suttit som ett tänt ljus i 4h och tagit in allt som sägs. Han är pedagogisk och vass. Rätt skön snubbe. Hoppas bara att jag fattar sen när det gäller. Jag jobbar åter igen. Denna helg med en elev vid min sida. Jag hatar min elev. I'm sorry, men det är så det är. Eleven känns som en WT med tillhörande SD-sympatier. Denna endast bekräftat genom mina fördomar och ett gäng uttalanden av denna, men för mig räcker det. Ah, well. Imorgon är en ny dag och även min sista dag på jobbet för den här vändan. Apatin skiftar. Som tidigare får den stiga åt sidan för skolan. Jag har inte tid att gå ner mig och jag har sannerligen inte tid att vara någon slags depressiv brud varken i skolan eller på jobbet. Så den delen är gömd någonstans och får komma fram igen när jag har tid till det. Tetris är ett monster. Ett jävla sött monster dock. Katitzie är osäker på henne. Just nu är de inte helt samspelta ännu då Tetris tar varje chans att leka och busa med henne som hon ser, vilket är nästan hela tiden. Lek & bus är inte riktigt Katitzies grej och hon våndas mycket över det faktum att Tetris energi aldrig sinar. Men än så länge har hon så mycket spring i benen men det kommer att lägga sig allt eftersom. Hon får ha tålamod. Men det har hon, vackra Katitzie. Jag har inte tid att tänka eller känna. Jag fortsätter i mitt spår som tidigare. Blundar och kutar framåt så fort som benen bär mig. Men visst känner jag hur någonting ligger och skaver diskret inom mig. Som vanligt låtsas jag inte om det förrän det rasar över mig. Det får vänta. Som allting annat. När klockan ilsket stirrar på en med röda siffror så kan man skriva dikter om ens sömnlöshet. Det är kul. --- Jag älskar stök och bök jag älskar vardagskrök. allt som får mig att blunda även om tillvägagångssätten inte alltid är så sunda Piller, pulver, alkohol eller en näve tramadol bara jag får sova en natt jag kommer aldrig ifatt Ge mig något så att jag blir trött ett gäng xanor hade varit riktigt gött Jag skulle kunna döda för en imovane råna en hemlös snubbe mitt på stan För jag blev tokig för längesen att ligga vaken hela natten tar på kraften tar på förståndet jag har blivit galen - men jag vet åtminstone om det Jag har ledsnat på att ständigt vara vaken alltid på natten - aldrig på dagen Jag har tröttnat på denna sömnlöshet vad den beror på är det ingen som vet Så för en gångs skull ge mig lite sömn innan jag slår dig i bitar ditt fucktard John Blund " You give me miles and miles of mountains And I'll ask for the sea " Jag vet inte vad det är som händer med mig. Allting känns så otydligt och diffust. Som vanligt är jag ambivalent inför mina känslor och likaså min förståelse inför mina känslor. Allting vägs mot varandra och jag försöker att dra förnuftiga slutsatser som jag sedan agerar efter och accepterar. I nästa sekund har jag slutat att acceptera för det förnuftiga är inte längre förnuftigt och spåret jag varit inne på har bleknat och jag behöver hitta någonting nytt, någonting förnuftigt, som jag kan skylla på. Någonting som jag kan förstå och hålla fast vid. Jag kan inte klamra mig fast vid vinden, för det ändamålet är den för flyktig. Och likaså har jag svårt att hitta någonting att fästa mitt fokus och lägga min tyngd på. Mitt vakuum är så abstrakt, och likt vinden kan jag inte greppa det och få det att bli logiskt och förnuftigt för mig. Det bara är där. Jag ser det inte. Jag får inte tag i det hur jag än försöker, men jag känner hela tiden hur det rör sig i bröstet som en kall höstdag när blåsten kryper innanför jackan när jag väntar på bussen. Jag önskar att jag kunde radera och gå vidare. Jag önskar att mina drömmar inte var så destruktiva. Jag önskar att du inte fanns med i dem. Jag önskar att.. Jag önskar att saker vore annorlunda, samtidigt som jag blir livrädd av samma tanke. För annorlunda behöver inte vara till det bättre. Kanske ser jag bara inte vad som är framför mig. Kanske flyr jag från det som jagar mig in något jag inte kan hantera. Mitt avvisande och frånvarande beteende besvärar mig en del. Det besvärar mig till den grad att jag slutat att le. Det finns mycket att le för, men när jag ler så krampar det i bröstet och den där höstkalla morgonvinden gör sig påmind för den vet att jag inte ler på riktigt. Den vet att det bara är på låtsats jag ler, att jag spelar charader och den hånar mig för det. Det sägs att man blir gladare av att le. Att man lurar kroppen att tro att man är glad genom att le. Jag antar att min kropp är svårlurad. Det blir väl så, när en ständig skepsis och konspiratorisk hjärta håller i tyglarna. Jag vill va vanlig vad det nu e. Jag vill göra fel och erkänna det. Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer. Om du vill ha mig så säg till. För själv vet jag inte vad jag vill. Jag har försökt att ta tag i nån men händerna kan inte hålla still. När jag blir arg ger jag igen. Ja jag undviker sanningen jag kan säga att jag älskar dig och sen aldrig säga det igen. Och jag kan gråta först när dom har gått ja mina känslor har jag svårt att lämna bort. Om dom tror att dom har sårat mig har dom bara missförstått. Jag börjar om varenda dag. Försöker vara det dom vill att jag ska va men när jag somnat på natten har jag glömt om jag själv mår bra. Och jag vet inte vart jag är jag är med men aldrig riktigt där. Det är höstkallt på balkongen och jag längtar till nått annat än det här. Jag vill va vanlig vad det nu e. Jag vill göra fel och erkänna det. Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer. Hemma efter den bästa nollningskvällen hittills. Har haft riktigt, riktigt kul och jag har känt mig awesome och amazing i min Narnia-outfit (det var temafest, som alltid, och kvällens tema var white party och från många håll fick jag höra att jag var ruskigt lik den onda häxan i Narnia, något jag själv reflekterade över när min sminkning var klar). Fyllan var lagom. Musiken var hög och fel som alltid på krogen och det älskar jag till och från. Drog en snobbtaxi hem och möts av två härliga flickor som har saknat mig (well, Katitzie iaf). Och allt jag känner är tomheten från Fisen. Fan vad jag saknar henne. Ikväll mer än vad jag gjort på väldigt lång tid. När slutar saknaden? När slutar det att skära i bröstet av värk och sorgsenhet? Är det möjligt för även onda häxor att känna smärta och ledsamhet? För jag är allt annat än kall när det kommer till min vackra skatt. Fan vad hon fattas mig. Jag dog, och jag undrar om det inte är på grund av hennes frånvaro jag inte lyckats att fylla hålet som blev när hon försvann. Jag undrar om det är på grund av henne som jag ständigt är rastlös, ständigt letar kickar och flyktorter. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna läka och bli hel igen. Givetvis vet jag att det blir bättre. Givetvis vet jag att hålet kommer att tyna och minnet av henne kommer att blekna. Givetvis vet jag att sorgen blir lättare och mindre att bära. Men hålet? Det där som ligger kvar hela tiden trots att jag många dagar inte tänker på att hon inte längre är här och ligger i mitt knä. Den där tomheten som ständigt finns med mig och som gör att jag sliter och river mig själv i bitar för det hålet fräter på mig. Det tär. Och jag kan inte göra någonting åt saken. Min älskade Fis. Min älskade Satin. Ikväll fattas du mig. Mer än vad jag kan hantera. Note to self: delicatobollar är inte rätt middag om man ska ut på pubrunda. Ge mig akut uppmärksamhet. Vilka är ni? Ni framstår som spöken. Jag undrar vad jag själv är, tidvis. Rastlös blir nog den mest korrekta diagnosen idag. Om några timmar är det pubrunda. Jag behöver orka. Får se hur det blir. Vädret är sämst. Ja, jag skriver om vädret. Det finns ingenting annat att skriva eller poängtera. Just nu. |
Heroine.
Baby, I'm bad news. Archives
October 2016
Kategorier
|