" You give me miles and miles of mountains
And I'll ask for the sea "
Jag vet inte vad det är som händer med mig.
Allting känns så otydligt och diffust.
Som vanligt är jag ambivalent inför mina känslor och likaså min förståelse inför mina känslor. Allting vägs mot varandra och jag försöker att dra förnuftiga slutsatser som jag sedan agerar efter och accepterar.
I nästa sekund har jag slutat att acceptera för det förnuftiga är inte längre förnuftigt och spåret jag varit inne på har bleknat och jag behöver hitta någonting nytt, någonting förnuftigt, som jag kan skylla på. Någonting som jag kan förstå och hålla fast vid. Jag kan inte klamra mig fast vid vinden, för det ändamålet är den för flyktig. Och likaså har jag svårt att hitta någonting att fästa mitt fokus och lägga min tyngd på. Mitt vakuum är så abstrakt, och likt vinden kan jag inte greppa det och få det att bli logiskt och förnuftigt för mig.
Det bara är där. Jag ser det inte. Jag får inte tag i det hur jag än försöker,
men jag känner hela tiden hur det rör sig i bröstet som en kall höstdag när blåsten kryper innanför jackan när jag väntar på bussen.
Jag önskar att jag kunde radera och gå vidare.
Jag önskar att mina drömmar inte var så destruktiva.
Jag önskar att du inte fanns med i dem.
Jag önskar att..
Jag önskar att saker vore annorlunda,
samtidigt som jag blir livrädd av samma tanke.
För annorlunda behöver inte vara till det bättre.
Kanske ser jag bara inte vad som är framför mig.
Kanske flyr jag från det som jagar mig in något jag inte kan hantera.
Mitt avvisande och frånvarande beteende besvärar mig en del.
Det besvärar mig till den grad att jag slutat att le.
Det finns mycket att le för, men när jag ler så krampar det i bröstet och den där höstkalla morgonvinden gör sig påmind för den vet att jag inte ler på riktigt.
Den vet att det bara är på låtsats jag ler, att jag spelar charader och den hånar mig för det.
Det sägs att man blir gladare av att le.
Att man lurar kroppen att tro att man är glad genom att le.
Jag antar att min kropp är svårlurad.
Det blir väl så, när en ständig skepsis och konspiratorisk hjärta håller i tyglarna.