Jag hade fel i föregående inlägg, ty jag äger.
Inlämning fredag och jag är klar med första utkastet idag, onsdag.
Det enda som är kvar är nedbantning från 8 sidor till 6 sidor och extrafix med referenser, sen är jag klaaaaaaaaaaaaar.
Om jag sedan får G eller inte är en helt annan femma.
Jag har inte direkt engagerat mig enormt mycket i arbetet.
Det har bara blivit massa oseriösa dagar då jag låtsatspluggat och ägnat 6h åt att uppdatera facebook och spela wordfeud.
Det visade sig vara effektivt att köra en intensivdag i skolans stimulifattiga grupprum. Dock är jag trött. Väldigt trött, trots att jag knappt gjort någonting på arbetet de senaste två dagarna. Idag färdigställde jag den sista uppgiften på 2h.
Ägnade lika mycket eller mindre tid igår åt arbetet.
Ändå är jag så trött. Stressen inför tentan har tagit kol på mig.
Förvisso är jag inte klar ännu, men det finns ingen stress längre.
Jag har en hel dag på mig att skriva referenser och banta arbetet - ett jobb som borde ta mig en förmiddag.
Hoppas bara att jag får godkänt nu.
Vore helt värdelöst att starta "sommarlovet" med en hägrande omtenta i augusti.
Jag orkar nog inte vara orolig längre dock.
Annars är det ensamt här.
Mannen är borta och mina syskon lyser fortfarande med sin frånvaro.
Pratade med bror häromdagen när han fyllde år.
Jag saknar honom. Jag saknar honom så att det värker i bröstet på mig.
Jag hatar att han är så långt borta. Få saker har oroat mig så mycket som hans frånvaro. Att den kommer bli permanent.
Jag hatar att bli sedd som fienden när allt jag vill är att ha min bror nära.
Att det mentala avståndet ska krympa och att saker inte är så svåra som de förefaller att vara just nu.
Jag hatar hur det är. Jag hatar att tåras upp varje gång mina andra systrar skriver till varandra och inte besvara mina ord. Jag hatar att de inte ser.
Jag hatar att inte räknas, och jag hatar hur det påverkar mig.
Jag hatar att jag vill räknas.
Det är mycket familjetrams nu. På båda sidor av familjen.
På alla delar av familjen, inte bara min egna.
Den enda familjegrenen som fungerar är den valda.
Den ingen har tvingat på mig och ingen är tvungen att stanna eller älska varandra, utan man gör det ärligt och ovillkorligt.
Men min familj?
Och hans?