Berättade alla detaljer och brydde mig aldrig om vad dessa skulle leda till.
Sen började det att skava hos mig. I mig. Tanken slog mig allt oftare att jag kanske borde välja mina ord och välja vem och vilka som får ta del av dem. I takt med min växande och stärkta ryggrad så flyttades också gränsen för vad som är acceptabelt att berätta för andra när det vägs emot min självrespekt och min rätt till privatliv. Gränserna flyttades och jag anpassade mig. Jag hatar anpassningen även om den var nödvändig för min utveckling. För nu har jag stannat av och anpassningen har istället bytt skepnad till skam och den vältrar sig i mig likt gamar över ett dött djur.
Jag skäms. Jag skäms över vad jag gör mot andra och mot mig själv.
Jag skäms över mina rädslor. Jag skäms över min oro och mina tvivel.
Jag skäms över mina misslyckanden och jag skäms för att jag ångrar så mycket i mitt liv. Jag skäms över att medge mig ofullständig, vilket i sig är lite ironiskt då det är det jag predikar mest i min vardag och i mitt yrke - tillåtelsen att vara imperfekt.
Accepterandet över vår egen och så också allas ofullständighet,
och att vi genom denna ofullständighet blir fullständiga i varandras ögon.
Så jag skäms över att vara en hycklare.
Jag skäms över att jag skäms.
Mer än något skäms jag över gårdagen
och det faktum att det inte var första gången.
Jag önskar att jag kunde berätta.
Men gränserna har flyttats och jag vet inte längre vad som är acceptabelt och inte att berätta. Att dela med mig. Att erkänna.
För jag vill inte att saker som händer ska vara sanna.
Jag vill inte att saker jag tänker, säger och gör ska vara på riktigt.
Jag vill vara en sån som fotar kläder och låtsas att det spelar någon roll.
Men jag är lika tom inuti ändå.
Och jag kan inte berätta det för någon.
För jag skäms för mycket.