Jag har överlevt mitt helgpass.
30,5 h på tre dagar.
Fram och tillbaka i den långa korridoren.
Snabba steg. Släpande steg.
Korta andetag. Långa suckar.
Falska skratt och menande blickar.
Viljan att ge en ledsen själ en kram,
men oförmågan att räcka till, räcka runt.
Slutat 22 varje kväll.
Ingenting blev kvar av helgen.
Den har passerat.
Och jag har inte tillfört någonting.
Bara gått fram och tillbaka
i den långa korridoren.
En vanlig helg
i psykiatrin.