yay. jag är ledig över helgen.
så jävla tacksam.
många inplanerade minuter.
och sömn.
yay. jag är ledig över helgen. så jävla tacksam. många inplanerade minuter. och sömn.
0 Comments
Vi är akuthem åt två kattflickor nu. Tror att vi är inne på dag två eller tre. Går väl an. Det har gått förvånansvärt smärtfritt än så länge. Morr och fräs, men mycket nyfikenhet och kattmynta för samman katter. de glömmer att de är rädda för varandra och sitter tätt intill varandra och äter godis. inte en enda sammandrabbning. inte en enda höjd tass. katitzie är så snäll. håller sig på sin kant. hon ser att kattsystrarna är rädda så hon låter dem vara. låter dem äta i fred, och stör dem inte i badrummet. hon är alltid snäll. inte alltid glad, men alltid snäll. de två nya kattsystrarna vågar sig fram. lägger sig i soffan och tigger gos av oss. de är två svartsköldpaddor. större än katitzie och då givetvis dubbelt så stora som satin. men nelly, kattsystern, är så lik fisen. tittar jag snabbt så ser jag satin. det värker, för hon är inte satin och hon kommer aldrig att bli satin. men det går bättre. dag för dag. hon kommer nog att fattas mig länge. och jag är okej med det. idag i alla fall. Det som egentligen var en kommentar till min gudinna blev ett inlägg. --- samma förbannade hamsterhjul och jag är livrädd att fastna, fast jag känner att jag redan har fastnat med ena foten. jag är grisen på väg mot kniven, marshmallowsen på väg mot elden, skötaren cyklandes på väg mot jobbet, bilisten mot affären (givetvis i passagerarsätet. att faktiskt skaffa körkort vore för mycket av en bedrift för en sån som jag). jag är den falskt skrattande vårdaren i fikarummet. jag är den nedtystade eleven i klassrummet - den som kämpar och alltid tycker och påpekar, men inser att det inte tjänar någonting till, ty ingen lyssnar och tar in vikten av det som sägs. jag är den sömnlösa, patetiska ursäkt till människa som varje dag slösar bort mitt liv i hamsterhjulet. och någon dör ung. pojken i trädet. flickan i rummet. barnet i sängen. caspian i drömmen. fan vilket deprimerande liv. jag hatar fan det här. jag kom på mig med att mina morgonsvordommar var så banala att jag tystnade. att min ilska inte sträcker sig längre åt en kollegas p-bot och läkarnas jävla utsatta parkeringsplatser precis framför entrén när min kollega ska behöva gå flera HUNDRA METER till ingången. fan. har detta blivit mitt kall? klaga över vägen från parkeringen till entrén? var det allt som blev av mig? var det allt som blev kvar när gamarna var nöjda med sitt byte? vad hände med kampen? glöden? känslan? den där lilla gnutta livsvilja vi alla (förmodligen) har inbyggda som får oss att känna _någonting_. den där kärlekseuforin som får oss att sväva. den där påtända, falska lyckan av substanser som får oss att känna något även om vi vet att det bara är en lögn. så ge mig en lögn! för sanningen ekar tom och kall. neutral som en vind som inte betyder någonting. ett andetag i mängden. en suck utan trötthet. ett ingenting av ingenting. vad hände med min vilja att se och kalla mina medmänniskor för systrar & bröder? har jag redan börjat att förtvinat? har mina muskler redan börjat att dö ut med orken av att ingenting någonsin kommer att förändras och jag kommer att dö innan hamsterhjulet stannar för på och avstigning. drömmar dör med sömnlöshet. det är lite ironiskt, don't you say? tystnaden som uppstår när du tror att du fått akuta, mörka finnar över hela ansiktet men inser att det är choklad. äter tårta like a baws. migrän och så jävla ömklig. saknar fisen. de ting jag har att se fram emot känns långt borta, och jag vet inte om jag klarar mig tills dess. det känns så poänglöst. jobba non stop. ledig varannan helg. och på lediga helgen blir jag inlagd på sjukan igen. sen börjar karusellen om. jobbar. sover. äter. min energi är dämpad. förra sommaren var min ork mycket bättre. den här sommaren är den inte lika tydlig. huvudvärken är inne på dag två. jag önskar att åskan kunde gå av så att huvudet slutar att bråka. åskan är fin. jag älskar regnet som kommer vid åska, och jag älskar hur himlen ser ut när det blixtrar. jag älskar hur mitt huvud inte längre gör ont efter ett riktigt himlakrig. nu ska jag göra en tårta. till mig & J. inte för att vi fyller, meneeeee.. kunde inte bry mig mindre. man måste ha jättemånga vänner och stor familj för att kunna äta tårta när man vill om man ska gå efter regeln att någon måste fylla år för att en tårta skall kunna serveras. min familj är lätt frånvarande, och jag har inget behov av att utöka min vänskapsgrupp. då får man äta tårta när viljan slår till istället. det fungerar också. fredagen.. jobbade till 16. tillbaka på sjukan 23. väldigt inspirerande. finns inga gränser för hur mycket jag älskar sjukhuset, så jag åkte tillbaka och tillbringade natten där högst (o)frivilligt. dock fick jag inte betalt denna gång, utan fick betala för kalaset själv. älskar akuten by night. dock är människorna på kvinnokliniken typ asbäst. jävligt ödmjuka och trygga att vara med. jag är okej by the way. min livmoder mår bra och allt det där. efter att blodförlusten lagt sig.. fuck my life. "vad gjorde du i helgen?" "inget. såg på tv" jag börjar att nå en ganska kritisk form av existentiell ångest. eller snarare ett existentiell ifrågasättande kring livet och dess innebörd. lite som "var det inte mer än såhär?". jag vet att lyckan i att få barn är helt omvälvande och magiskt och givetvis kan jag se livet i det, men jag menar livet i större utsträckning. det är så mycket jag vill och så lite jag gjort. om jag aldrig någonsin uppnår mina mål - har jag då levt eller bara överlevt? jag vill inte vara fast på ett jobb till pensionsåldern. jag vill inte jobba tvåskift tills jag stupar. jag vill inte fastna på en avdelning där överfallslarm är en del av vardagen och där jag alltid känner att jag når långt - men inte ända fram. den själsliga oron i mig vill så mycket mer. vill ut i naturen och leva så nära mina rötter jag kan. vill ut och resa och utöka mina kunskaper om jord, energier och levnad. äta rätt. låta min kropp vara ett palats som inte får förstöras genom dålig mat. jag vill påverka, fast inte här. jag vill bygga byar, skolor, vattenledningar, klappa pandor, schimpanser och tapirer. fånga solen och räkna stjärnor. demonstrera på gator, i träd och på havet. hungerstrejka. skrika mig hes och sitta fastkedjad för att min tro på förbättring är så stark. meditera. lägga tysthetslöfte på vipassana och utvecklas. rädda regnskogen. rena havet. göra mig värdefull både inför mig själv och andra. istället fastnar jag på av avdelning med dålig ventilation. pluggar till socialarbetare. ett 7-16 jobb. varje dag. semester 3-4 veckor om året då jag ska hinna leva och återhämta mig från jobbet. blir tvungen att betala av csnskulderna tills pensionen. är livet inte mer än såhär? det här var inte det jag ville med mitt liv. de tankarna kommer mer och mer. de pockar på min uppmärksamhet och jag blir inte kvitt tanken och känslan att jag borde göra något annat, vara någonting annat, någon annanstans. blir det inte mer än såhär? jag vill inte att mitt liv skall gå ut på att älska mina barn. det är viktigt, givetvis, och när den dagen väl kommer så kommer jag att älska dem över allt annat och mitt liv kommer i stort att kretsa kring dem. jag vet det. men jag vill mer. jag vill leva för mig också. jag är rädd att jag ska försvinna i samhället. rädd att jag ska bli en socialarbetare som vantrivs och som aldrig gör tillräckligt. rädd att jag ska åka utomlands en vecka varje semester när jag vet att jag borde bo utomlands och göra något helt annat. vara med i whale wars. eller schimpans eden. äh, jag vet inte. hemma från jobbet även idag. två sjukdagar totalt. imorgon behöver jag vara på jobbet igen. jag hade säkert kunnat vara på jobbet även ikväll, men jag vill inte chansa och bli sjuk igen och därmed ha ännu en karensdag. skippar dem gärna då jag blir ruinerad av dem. en karensdag räcker gott och väl. imorgon är jag tillbaka, och det kommer att gå bra. när jag är på jobbet är det inte särskilt plågsamt, även om jag tycker att min frånvaro även när jag fysiskt sett är närvarande är jobbig. jag vill så mycket mer, men jag känner mig avstängd. avtrubbad. som om att ingenting jag gör ändå kommer att påverka varpå jag inte ens försöker. det är inte jag. den personen jag brukade vara hade slitit och kämpat, suttit med patienter nästan hela tiden och funnits där för dem. jag sitter med patienter en hel del, men jag är så medveten hela tiden att jag kunnat sitta i samtal mer än vad jag gör nu. jag vet inte. dock har jag tittat på mitt schema och jag har kommit en bit redan. det gav mig lite hopp. tre veckor är mer eller mindre redan avklarade, och till helgen åker vi från stan. lite välbehövd semester, även om det blir en kort sådan. chefen gav mig en dag ledigt (av mina sökta två - tack för ingenting liksom) så hon är med på noterna att jag inte kommer att vara på jobbet. den andra dag får jag jobba in sa hon. men det får fungera. det kommer att fungera. är bara less på att aldrig få något tillbaka. man sliter ut sig på ett jobb och får aldrig ett tack av chefen. jag har gett dem nästan tre år av min tid. och av de tre åren har jag begärt semester en gång, då två dagar. det är lite surt att hon inte kunnat ge mig båda dagarna. men bra att hon iaf gav mig en. bättre än ingenting. jag sover mycket. jag är trött nästan hela tiden. mycket beroende på jobbet och skolan, men också fortfarande på grund av fisen tror jag. hon fattas mig fortfarande, även fast det går bättre och bättre. jag gråter inte längre över henne. men vemodet finns fortfarande med mig. jag vill nog inte bli av med vemodet ännu heller. jag behöver få sakna henne och få smärta. det är ett bevis för hur mycket jag älskade henne och att hon fanns på riktigt. smärtan jag känner berättar för mig att hon inte bara var en dröm. mitt liv känns så innehållslöst. det tär. tvärsjuk. hoppade upp ur sängen 06:00 och började att göra i ordning mig och allting gick fort fort i huvudet och givetvis har jag fått ynka två timmars sömn på grund av missat intag av meds och förkylning och kvart över sex inser jag att det här aldrig kommer att funka. kunde knappt stå upp. hade inte feber, men det var väl det enda jag inte hade. blev en exakt kopia av J's förkylning. den som kommer som ett skott och totalt kör över en. tänkte att jag inte skulle bli smittad men man fick tydligen inte välja. det var bara att ge sig. men det känns att sjukanmäla sig med tanke på karensdagen. det är dyrt att vara sjuk så man är det inte gärna i onödan. men är ledig imorgon så tänker att då har jag två dagar att krya på innan helvetet börjar igen. får se hur det blir. måste orka. men J är redan bättre så förhoppningsvis blir jag också frisk/bättre snabbt. förutom förkylningen är det en tuff dag. bara vara hemma i en nästan tom lägenhet. hon är inte kvar och hennes frånvaro är så påtaglig. hela den sömnlösa natten har jag delat med hennes frånvaro. det är så tomt utan henne. hon hade legat på mitt bröst och fått mig att må bättre, men nu är hon inte här och det känns så tydligt. det är tärande. juli har precis börjat. mitt vik har precis börjat, och jag vill ingenting annat än att avsluta det. det är för mycket att plugga så intensivt en termin och sedan direkt hoppa på ett vik på 100%. jag klarar det inte. den människa jag är på jobbet vill jag inte vara. fast jag kan tänka mig att chefen är nöjd. jag gör det jag ska men inte mycket mer. jag är inte glad och kämpar som ett djur för att patienter ska ha det okej och känna sig sedda. jag kämpar inte längre, så jag antar att jag är en favorit nu. jag gör det jag ska. pratar och plockar. sen åker jag hem och allting börjar om. det finns ingen ork kvar i mig. inte lägligt att vara sjuk heller. men det måste gå över. jag klarar inte av tystnaden här hemma. jag saknar henne. känslan när man inte orkar för två, men måste ändå. så är det idag, fast istället för att orka för två, så orkar jag för 18. påfrestande ibland. jag borde få högre lön. min chef tog tillbaka sitt tillbakatagande. nu fick jag en dags ledighet i alla fall. hon är märklig och jag gillar inte att de så öppet håller en nere genom sin makt. att de gör det klart för en hur osäker man bör vara och att man ska veta sin plats. har fått förlängt så ska ha kvar mitt schema i höst. fast det i sig ger inga garantier då chefen kan ta tillbaka sin anställning, trots det som står i lagen. för när det kommer till ord mot ord, har man aldrig någon chans. men i skrivande stund har jag kvar mina helger. men det är också allt de kommer att få av mig i fortsättningen. sista sommaren på avdelningen. aldrig mer. inte en sommar till. ni får inte mer av min själ. gamar. |
Heroine.
Baby, I'm bad news. Archives
October 2016
Kategorier
|