jag börjar att nå en ganska kritisk form av existentiell ångest.
eller snarare ett existentiell ifrågasättande kring livet och dess innebörd.
lite som "var det inte mer än såhär?".
jag vet att lyckan i att få barn är helt omvälvande och magiskt och givetvis kan jag se livet i det, men jag menar livet i större utsträckning.
det är så mycket jag vill och så lite jag gjort.
om jag aldrig någonsin uppnår mina mål - har jag då levt eller bara överlevt?
jag vill inte vara fast på ett jobb till pensionsåldern.
jag vill inte jobba tvåskift tills jag stupar.
jag vill inte fastna på en avdelning där överfallslarm är en del av vardagen och där jag alltid känner att jag når långt - men inte ända fram.
den själsliga oron i mig vill så mycket mer.
vill ut i naturen och leva så nära mina rötter jag kan.
vill ut och resa och utöka mina kunskaper om jord, energier och levnad.
äta rätt. låta min kropp vara ett palats som inte får förstöras genom dålig mat.
jag vill påverka, fast inte här.
jag vill bygga byar, skolor, vattenledningar, klappa pandor, schimpanser och tapirer.
fånga solen och räkna stjärnor.
demonstrera på gator, i träd och på havet.
hungerstrejka. skrika mig hes och sitta fastkedjad för att min tro på förbättring är så stark. meditera. lägga tysthetslöfte på vipassana och utvecklas.
rädda regnskogen. rena havet. göra mig värdefull både inför mig själv och andra.
istället fastnar jag på av avdelning med dålig ventilation.
pluggar till socialarbetare. ett 7-16 jobb. varje dag.
semester 3-4 veckor om året då jag ska hinna leva och återhämta mig från jobbet.
blir tvungen att betala av csnskulderna tills pensionen.
är livet inte mer än såhär?
det här var inte det jag ville med mitt liv.
de tankarna kommer mer och mer.
de pockar på min uppmärksamhet och jag blir inte kvitt tanken och känslan att jag borde göra något annat, vara någonting annat, någon annanstans.
blir det inte mer än såhär?
jag vill inte att mitt liv skall gå ut på att älska mina barn.
det är viktigt, givetvis, och när den dagen väl kommer så kommer jag att älska dem över allt annat och mitt liv kommer i stort att kretsa kring dem.
jag vet det. men jag vill mer.
jag vill leva för mig också.
jag är rädd att jag ska försvinna i samhället.
rädd att jag ska bli en socialarbetare som vantrivs och som aldrig gör tillräckligt.
rädd att jag ska åka utomlands en vecka varje semester när jag vet att jag borde bo utomlands och göra något helt annat.
vara med i whale wars.
eller schimpans eden.
äh, jag vet inte.