hemma från jobbet även idag.
två sjukdagar totalt. imorgon behöver jag vara på jobbet igen.
jag hade säkert kunnat vara på jobbet även ikväll, men jag vill inte chansa och bli sjuk igen och därmed ha ännu en karensdag. skippar dem gärna då jag blir ruinerad av dem. en karensdag räcker gott och väl.
imorgon är jag tillbaka, och det kommer att gå bra.
när jag är på jobbet är det inte särskilt plågsamt, även om jag tycker att min frånvaro även när jag fysiskt sett är närvarande är jobbig.
jag vill så mycket mer, men jag känner mig avstängd. avtrubbad.
som om att ingenting jag gör ändå kommer att påverka varpå jag inte ens försöker.
det är inte jag. den personen jag brukade vara hade slitit och kämpat, suttit med patienter nästan hela tiden och funnits där för dem.
jag sitter med patienter en hel del, men jag är så medveten hela tiden att jag kunnat sitta i samtal mer än vad jag gör nu.
jag vet inte.
dock har jag tittat på mitt schema och jag har kommit en bit redan.
det gav mig lite hopp. tre veckor är mer eller mindre redan avklarade,
och till helgen åker vi från stan. lite välbehövd semester, även om det blir en kort sådan. chefen gav mig en dag ledigt (av mina sökta två - tack för ingenting liksom) så hon är med på noterna att jag inte kommer att vara på jobbet.
den andra dag får jag jobba in sa hon. men det får fungera.
det kommer att fungera. är bara less på att aldrig få något tillbaka.
man sliter ut sig på ett jobb och får aldrig ett tack av chefen.
jag har gett dem nästan tre år av min tid.
och av de tre åren har jag begärt semester en gång, då två dagar.
det är lite surt att hon inte kunnat ge mig båda dagarna.
men bra att hon iaf gav mig en. bättre än ingenting.
jag sover mycket.
jag är trött nästan hela tiden.
mycket beroende på jobbet och skolan,
men också fortfarande på grund av fisen tror jag.
hon fattas mig fortfarande, även fast det går bättre och bättre.
jag gråter inte längre över henne.
men vemodet finns fortfarande med mig.
jag vill nog inte bli av med vemodet ännu heller.
jag behöver få sakna henne och få smärta.
det är ett bevis för hur mycket jag älskade henne
och att hon fanns på riktigt.
smärtan jag känner berättar för mig att hon inte bara var en dröm.
mitt liv känns så innehållslöst.
det tär.