Utan det är bara känslor, hastigt nedskrivna på ett språk som jag hatar och som jag hatar att andra brukar. Kan orden inte dansa, så ska de heller inte stå.
Jag hatar det här.
---
Jag försöker att skriva men kommer ständigt av mig.
Låtsatscolan jag köpte är ett skämt.
Jag behöver koffein och den absurda mängd socker det finns i coca cola.
Men jag vet inte om jag är redo att sälja min själ till coca cola company riktigt ännu.
Jag kommer inte långt på mitt arbete.
Jag fortsätter att skämmas för min bristande uppmärksamhet.
Jag tittar stressat på klockan och inser att jag borde kommit mycket längre än såhär, men istället fastnat jag i passiviteten och gör ingenting av tiden istället.
I övrigt är jag ordentligt besviken på mina syskon.
Jag orkar inte ens gå in på det på ett djupare plan.
Det är bara ledsamt att ha facebook när jag tvingas se dem hela tiden,
och jag har inte hjärta nog att ta bort deras uppdateringar och liknande.
Det är bara jävligt hjärtskärande att vara så utanför.
Fattar inte ens varför jag engagerar mig i dem.
Fattar inte varför jag bemödar mig att skriva till dem, hela tiden önskningar om att vi kunde ses och att jag saknar dem - när jag inte får något svar.
Skrev att jag älskar mina syskon, till dem, individuellt.
En "gillade" samtidigt som hon skriver världens jävla längsta novell till sin svägerska om hur mycket hon saknar henne och att hon "längtar längtar LÄNGTAR!" efter henne. De två andra har inte ens svarat, varav den ena istället valde att skriva till den andra systern (som enbart gillade mitt inlägg) att hon saknar henne + hennes sambo.
Kul. Jag har blivit trumfad av min systers pojkvän som varit i hennes liv i ca 1 års tid. Jag är 20+, men vem räknar..
Det känns otroligt fint att se deras kärleksförklaringar till varandra.
Både syskon och ingifta familjemedlemmar.
Det är väldigt värmande när jag står utanför i kylan med ett patetiskt inlägg som INGEN bemödade sig att svara på.
Min bror.. han är min bror och han brukar inte svara så jag hade nog inte förväntat mig något på den fronten. Men mina systrar..
Jag önskar att de förstår hur det påverkar mig att vara så osynlig.
Att de förstod att jag ser att de saknar och älskar varandra, men ignorerar mig.
Att när de skriver att de har besök av "världens bästa syster" så gråter jag för att jag aldrig är inräknad i familjen.
Medvetenheten om att jag aldrig varit inräknad känns.
Och den börjar att skära sig ordentligt och bli tröttsam.
Det handlar inte om facebook. Jag hoppas att ni som läser inte är så ytliga att ni tror att detta är något "asså han pokade inte mig på fb, så nu ska jag ta bort honom från min lista. så jävla dålig stil asså".
Det är det enda medlet vi hörs på, eftersom att ingen svarar när jag ringer, eller svarar när jag skriver sms..
Jag önskar att de förstår och ser att jag försöker,
men att jag sällan eller aldrig får något tillbaka.
Jag måste sluta hoppas.