Jag går omkring i dvala om helgerna.
När fredagen går över till eftermiddag slår apatin in.
Tröttheten går inte att hindra och orken tar slut.
När klockan slår 16:00 sover jag på soffan.
När klockan är 16:01 känner jag mig bara ekande tom.
Det finns ingenting annat än tomhet och trötthet kvar efter det tempo jag till vardags befinner mig i. Kroppen och huvudet orkar inte med någon form av engagemang när jag får några minuter över. Det känns som att jag ständigt rusar för mitt liv och 16:05 har jag redan brakat in i väggen.
Jag undrar om fler har det som jag.
Om fler upplever vardagen och helgerna på samma sätt.
Jag undrar om det bara är jag som tappat förmågan att orka av livet som student.
Jag undrar om det bara är jag, eller om alla andra är lika bra skådespelare som jag själv. Finns det lika mycket tvivel och oro i andra kroppar än min?
Finns det lika mycket självförebråelse och vanmakt i andra än jag?
Är detta ett tecken på att jag ska stanna av och sluta min strävan efter att bli någonting - eller är det en normal och ironiskt nog "sund" känsla och upplevelse?
Jag går omkring som ett spöke i korridorerna.
Det var längesen jag var där.
Mycket har förändrats och jag har svårt att lära mig de nya rutinerna.
Eller snarare acceptera de nya rutinerna.
Acceptera de nya människorna, lukten och stämningen som inte är som jag minns den. Ingenting är som jag minns det.
Jag ler på passerbrickan och önskar att det fanns någonting annat jag kunde göra.
Korridorer är inte bra för någon under en längre tid.
Jag känner mig hospitaliserad, även fast jag befinner mig på andra sidan.
Dagen var lugn idag. Rastlösheten har nästan krupit ur skinnet på mig.
Lugnet stressar mig. Falsklarm går av men ingenting mer.
Jag äter samma mat två dagar i rad.
Ler, skrattar och gör det jag ska.
Men jag känner mig nästan död inombords.
Det är helg.
Apatin är här
men inte jag.
Jag är trött om helgerna för jag har inte tid att vara trött de resterande veckodagarna. Jag sparar allt till den lediga tiden.
Jag sparar ångesten över sömnlösheten till helgerna
och oron och tvivlet gror om kvällen.
Är det bara jag?
När fredagen går över till eftermiddag slår apatin in.
Tröttheten går inte att hindra och orken tar slut.
När klockan slår 16:00 sover jag på soffan.
När klockan är 16:01 känner jag mig bara ekande tom.
Det finns ingenting annat än tomhet och trötthet kvar efter det tempo jag till vardags befinner mig i. Kroppen och huvudet orkar inte med någon form av engagemang när jag får några minuter över. Det känns som att jag ständigt rusar för mitt liv och 16:05 har jag redan brakat in i väggen.
Jag undrar om fler har det som jag.
Om fler upplever vardagen och helgerna på samma sätt.
Jag undrar om det bara är jag som tappat förmågan att orka av livet som student.
Jag undrar om det bara är jag, eller om alla andra är lika bra skådespelare som jag själv. Finns det lika mycket tvivel och oro i andra kroppar än min?
Finns det lika mycket självförebråelse och vanmakt i andra än jag?
Är detta ett tecken på att jag ska stanna av och sluta min strävan efter att bli någonting - eller är det en normal och ironiskt nog "sund" känsla och upplevelse?
Jag går omkring som ett spöke i korridorerna.
Det var längesen jag var där.
Mycket har förändrats och jag har svårt att lära mig de nya rutinerna.
Eller snarare acceptera de nya rutinerna.
Acceptera de nya människorna, lukten och stämningen som inte är som jag minns den. Ingenting är som jag minns det.
Jag ler på passerbrickan och önskar att det fanns någonting annat jag kunde göra.
Korridorer är inte bra för någon under en längre tid.
Jag känner mig hospitaliserad, även fast jag befinner mig på andra sidan.
Dagen var lugn idag. Rastlösheten har nästan krupit ur skinnet på mig.
Lugnet stressar mig. Falsklarm går av men ingenting mer.
Jag äter samma mat två dagar i rad.
Ler, skrattar och gör det jag ska.
Men jag känner mig nästan död inombords.
Det är helg.
Apatin är här
men inte jag.
Jag är trött om helgerna för jag har inte tid att vara trött de resterande veckodagarna. Jag sparar allt till den lediga tiden.
Jag sparar ångesten över sömnlösheten till helgerna
och oron och tvivlet gror om kvällen.
Är det bara jag?