Vi vaknar till liv nu, och sommaren är inte längre hundra dagar bort.
Jag sträcker ut handen så att den täcks av solljus och värmen den ger viskar om att ljuset är här nu.
Sommaren är en längtan bort.
Vi behöver dansa och leva liten stund till.
Mina kaosdagar vilar när dagarna fylls av 20 grader i skuggan och javafrukost.
Snart har jag sommarlov. Det betyder att jag tagit mig genom termin 1 på universitetet. Det känns så overkligt. Jag behöver klara av hemtentan som släpps på torsdag. Nästan all min oro och stress är kopplat till skolan och min förmåga att klanka ner på mig själv och sätta frön av tvivel hos mig. Dessa frön växer till träd inom mig och det är svårt att springa framåt när stora rötter av oro fäller mig längs vägen. Det får inte plats för någon stolthet eller någon form av reflektion i mig för stressen, tvivlet, och rädslan tar upp all plats. Jag märker inte att jag har tagit mig genom första terminen smärtfritt. Jag märker inte att jag har klarat av det utan att behövt slita mig själv i bitar. Jag märker inte att jag är högpresterande för tvivlet är i vägen. Tvivlet på min oförmåga att klara av skolan.
Jag skulle falla samman utan min familj.
Den där valda. Där ingen delar efternamn men är mer lika varandra än någon annan familjemedlem som delar blodsband och släktträd.
Utan min valda familj skulle jag aldrig orka med att försöka ta mig genom en utbildning. För det är inte orken att plugga jag får hjälp med.
Det är rädslan och tvivlet som motas bort av mina nära.
Vi delar familj. Två hippies. Två skins.
En verklighet. Vem behöver band som håller en samman när man kan hålla hand?
Nu ska vi baka bullar.