Hemma efter den bästa nollningskvällen hittills.
Har haft riktigt, riktigt kul och jag har känt mig awesome och amazing i min Narnia-outfit (det var temafest, som alltid, och kvällens tema var white party och från många håll fick jag höra att jag var ruskigt lik den onda häxan i Narnia, något jag själv reflekterade över när min sminkning var klar).
Fyllan var lagom. Musiken var hög och fel som alltid på krogen och det älskar jag till och från. Drog en snobbtaxi hem och möts av två härliga flickor som har saknat mig (well, Katitzie iaf).
Och allt jag känner är tomheten från Fisen.
Fan vad jag saknar henne.
Ikväll mer än vad jag gjort på väldigt lång tid.
När slutar saknaden?
När slutar det att skära i bröstet av värk och sorgsenhet?
Är det möjligt för även onda häxor att känna smärta och ledsamhet?
För jag är allt annat än kall när det kommer till min vackra skatt.
Fan vad hon fattas mig.
Jag dog, och jag undrar om det inte är på grund av hennes frånvaro jag inte lyckats att fylla hålet som blev när hon försvann.
Jag undrar om det är på grund av henne som jag ständigt är rastlös,
ständigt letar kickar och flyktorter.
Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna läka och bli hel igen.
Givetvis vet jag att det blir bättre.
Givetvis vet jag att hålet kommer att tyna och minnet av henne kommer att blekna.
Givetvis vet jag att sorgen blir lättare och mindre att bära.
Men hålet?
Det där som ligger kvar hela tiden trots att jag många dagar inte tänker på att hon inte längre är här och ligger i mitt knä.
Den där tomheten som ständigt finns med mig och som gör att jag sliter och river mig själv i bitar för det hålet fräter på mig.
Det tär. Och jag kan inte göra någonting åt saken.
Min älskade Fis.
Min älskade Satin.
Ikväll fattas du mig.
Mer än vad jag kan hantera.