Jag ska ge en sammanfattning på läget.
Skolan har dragit igång på riktigt igen.
Inte bara genom fester, utan även med inslag av seriöst pluggande.
Juridisk metod står på agendan och det är väldigt mycket lagar nu.
Det är väldigt mycket JO-fall, handläggande, fall som ska lösas genom lagboken etc. Föreläsaren är fantastisk. Man vill bara ge honom en kram för att han lyckas få något så inrutat och långtråkigt att bli intressant och givande.
Mitt rekord att lyssna på en föreläsning har hittills varit 15 min.
Jag önskar att jag kunde säga att jag skämtade och överdrev, men tyvärr inte.
Endast en föreläsning innan denna kille har fångat mig en längre stund.
Men 15 min har fortfarande varit rekordet. De senaste två veckorna har jag suttit som ett tänt ljus i 4h och tagit in allt som sägs. Han är pedagogisk och vass.
Rätt skön snubbe. Hoppas bara att jag fattar sen när det gäller.
Jag jobbar åter igen.
Denna helg med en elev vid min sida.
Jag hatar min elev. I'm sorry, men det är så det är.
Eleven känns som en WT med tillhörande SD-sympatier.
Denna endast bekräftat genom mina fördomar och ett gäng uttalanden av denna,
men för mig räcker det. Ah, well. Imorgon är en ny dag och även min sista dag på jobbet för den här vändan.
Apatin skiftar. Som tidigare får den stiga åt sidan för skolan.
Jag har inte tid att gå ner mig och jag har sannerligen inte tid att vara någon slags depressiv brud varken i skolan eller på jobbet.
Så den delen är gömd någonstans och får komma fram igen när jag har tid till det.
Tetris är ett monster. Ett jävla sött monster dock.
Katitzie är osäker på henne. Just nu är de inte helt samspelta ännu då Tetris tar varje chans att leka och busa med henne som hon ser, vilket är nästan hela tiden.
Lek & bus är inte riktigt Katitzies grej och hon våndas mycket över det faktum att Tetris energi aldrig sinar. Men än så länge har hon så mycket spring i benen men det kommer att lägga sig allt eftersom. Hon får ha tålamod. Men det har hon, vackra Katitzie.
Jag har inte tid att tänka eller känna.
Jag fortsätter i mitt spår som tidigare.
Blundar och kutar framåt så fort som benen bär mig.
Men visst känner jag hur någonting ligger och skaver diskret inom mig.
Som vanligt låtsas jag inte om det förrän det rasar över mig.
Det får vänta. Som allting annat.