Dagarna har gått förbi. På något sätt har de slukats upp av timmarna och blivit tillräckligt många för att kunna klassas som ett dygn värt att kassera i väntan på ett nytt. Jag är inte lika tom och trasig nu som för några dagar sen, även om skillnaden knappt är märkbar. Men jag märker den. Jag märker den tydligt även fast jag faller i gråt över absolut ingenting.
Mitt blödiga jag är lika lättsårat som förut, men mitt pansar har blivit tjockare även om det stundvis är så tjockt att jag själv inte kan se igenom det.
Sen tar jag ett andetag och trycker på 'uppdatering' och hela karusellen börjar om och jag inser vilken liten råtta jag är i det här hjulet som envisas med att gå runt och runt. Jag inser hur fast jag är vid en tanke, ett ord och en hälsning som aldrig blev av. Jag inser att min romantik är över och att det sårar mig och gör mig ofokuserad. Min romans de där dagarna som var så ljuvlig och så svår och förbjuden. Mitt letande efter lite närhet och ro som sedan vände mig ryggen för att enbart lämna ett avtryck av saknad och längtan hos mig.
Men jag kan inte sakna det som var. Jag kan inte längta efter något så odiskret som en lapp, ett pulver eller en tvåfärgad tablett. Det fungerar inte i verkligheten.
Det fungerar inte i lögnen heller. Ingenting kan existera i lögnen. Inte jag, inte substanser och inte de människor som stod mig nära på låtsats.
Vi stod nära varandra just för att vi inte hade någon annan att ty oss till.
Vi blev en familj för att vi inte hade något annat val.
Flockdjur är vi, och så beter vi oss.
Trasiga, skrattande, gråtande, ljugande familjemedlemmar för en veckas tid.
Och jag älskade vår sfär.
Men hemma saknar jag vår påhittade familj, och vår uppdiktade närhet.
Plötsligt blev det riktiga, igenkännliga, trygga närheten svår att hantera.
Jag vet inte varför. Kanske för att jag först ville bli av med känslan, saknaden av låtsatsnärheten med låtsatsfamiljen innan jag far in i verkligheten för tänk om dessa två blandas och jag inte ser skillnad på dessa och glömmer vad som är på riktigt och inte?
Men visst vore det kul om lögnen, romantiken och allt det där overkliga kunde närvara lite, lite i min tomhet och blåsa mig till liv igen.
Jag ger vad som helst för att få andas igen.