Staden är mörk. Molnen besegrar det stora universum och täcker allt ljus som månen och stjärnorna ger. Det är en kamp om natten, och jag är en ständig förlorare. Om jag kunde sudda bort molnen från himlen och öppna upp den för hela riket så skulle jag måla himlen med de gnistrande stjärnor jag såg i Ozora.
Jag skulle sätta dit dem, bit för bit och låta dem sitta på himlen som om de vore evighetsbroscher på det valv vi alla stirrar upp mot ibland.
För jag behöver det vackra, det oförstörda en himlasyn kan ge.
Men ingenting lyser upp skyn utan den är lika tyst och ogenomtränglig som alltid.
Jag håller andan. Väntar på solen och värmen när natten blivit till dag men när morgonen kommer så håller fortfarande molnen ljuset i förvar och jag vaknar till det gråa och ogenomträngliga som jag gjort i så många dagar nu.
Jag bedövar mig.
Låter det skölja genom mig och avtrubba mig.
För det lyser inga stjärnor här.
Och ingen kan få himlen att lysa igen.
Det finns ingen som kan förändra mörkret.
Inte jag.
Och verkligen inte du.
Inte nu. Inte sen.
Du kom till min räddning för sent.
Jag är ledsen, min vän, men jag var förlorad för längesen.