Och visst saknar jag dig.
Jag kan sakna dig en kort sekund för att i nästa skaka av mig tanken på att du någonsin har existerat. Minnena av dig liknar en diffus dröm, trots att jag kände hur verklig och närvarande du var när du strök mitt hår och höll mig varm.
Men allt med dig var en lögn och en lögn är bara ful om den upptäcks.
Så varför saknar jag dig så?
Varför önskar jag att du kunde vara hos mig igen?
Bara en liten stund. Ta bort allt det här som skaver lite inom mig och som ger mig en oidentifierad känsla av obehag som jag inte rår på.
För jag är rastlös och rastlösheten gör att det bränner i mig.
Min oförmåga att kunna stänga av och koppla bort bruset och ljuset omkring mig.
Men visst sov jag som ett barn i chillen.
Där musiken dånade varje sekund på dygnet och vibrationerna pulserade genom hela min kropp där jag låg på mattan på golvet och lugnt föll i dvala.
Tystnaden sedan jag kom hem är öronbedövande.
Jag tror aldrig att tystnaden har skrikit så högt som nu.
Den borrar sig genom varenda nerv och muskel i mig,
ger mig rysningar och håller mig kvar i landet mellan vaken och sovande.
Det känns så overkligt.
Hur kan en plats vara både himmel & helvete?
Hur kan en sandbeklädd yta både vara ett paradis där jag finner ro,
och där jag faller samman och handlöst tappar greppet om allting som jag känner till och håller kärt?
Men tårarna föll när jag lämnade paradiset och de föll när tanken kom på den turbulenta tid som varit.
För visst var det ett helvete många gånger.
Men jag lämnade inget helvete.
Jag lämnade ett paradis.
Men jag glömde bort mig själv där,
och här fyller tomheten och tystnaden upp mig med en apati och ett vemod som övergår mitt förstånd.
En saknad som bara växer inom mig.
En längtan och ett utdraget minne som förstördes & skapades av substanser och melodier.
Så visst saknar jag dig.
Trots att jag vet att jag inte får.
För en vacker lögn
är fortfarande bara
en lögn.