Fan ta folk som säger en enda jävla mening man inte bryr sig om,
som sedan fastnar och som revolterar i bröstet.
Fan ta de menlösa tårarna och de ändlösa timmar jag grunnat över orden.
Hur jag log nervöst och mumlade något helt irrelevant till svar,
och hur jag sedan ilsknade till långt in i eftertanken för jag, Caspian, behöver inte bli räddad. Ingen räddar mig. Jag räddar mig själv. Noli me tangere, right?
Nynnande av ilskna och allt mer vikande peppande fraser om att jag är stark och att bilden är fel. Rädda mig inte efter två dagar. Rädda mig inte efter tre.
Och säg aldrig, ALDRIG, att jag behöver få veta och känna till vissa saker om mig själv som jag själv anser är självklara.
För på den fjärde dagen gråter jag,
av insikten att jag inte hört de orden på väldigt, väldigt länge,
och att avsaknaden av orden har även tagit bort självklarheten i mig.
När mörkret faller över en stjärnlös stad,
så inser jag att mörkret har ätit upp mig inifrån.
Att det som är så självklart, är så motsägelsefullt att det blir skrattretande.
Så när rösterna kommer närmre genom högtalaren,
och inte längre är ett dunkande slag i bröstet via fötterna som sprider sig ut till mina utsträckta armar och fingrar
är jag så liten.
Och orden har jag glömt,
för jag har grunnat för länge på dem.
I staden lyser inga stjärnor,
och ingen främlings röst kan längre nå mig.
det är bara jag kvar,
med klumpen i bröstet
och ett frågande spår av salt längs kinderna.
För vad betyder en röst som inte är mig bekant,
men som ändå säger orden jag glömt?
Ingenting.
Och allting.
På samma gång.
---
Jag hade slutat prata
Jag var så van och stänga av
Du frågade vem som förstört mig
Och jag gav dig inget svar