Man kan ta vilket ord, vilken fras som helst och den skulle ha fungerat.
Det är bara meningar och uppdiktade sanningar som blir verklighet när det stormar som mest i det till synes lugnaste havet.
Men när havet är tyst brusar strömmarna under ytan.
Jag känner mig så tom.
Som om att jag lämnade en del av mig själv där som är nödvändig för min överlevnad. Eller att ett hemskt brott har begåtts och jag är förövaren som aldrig någonsin är oskyldig. Alla vet det. Jag är bad news, fröken svår och den som alltid ställer till det.
Jag känner mig så tom, för jag har förlorat något viktigt under min resa,
men jag kommer för allt vad jag är värd inte på vad.
Var det pojken med leendet, eller flickan med de varma kramarna och tålamodet?
Eller var det att jag för en sekund fann mig själv, bara för att för att förlora mig igen i nästa?
Och det är så tyst. Så oändligt tyst.
Som om att någon håller andan och väntar på förlåtelse.
Att någon, snälla någon, kan ta första steget med en ton och ta bort allt det som tystnaden förde med sig och rensa upp bland industridimman som ligger tät över staden.
Men jag antar att jag bara väntar på att tystnaden ska brytas
så att jag ska få ett bevis på att jag inte drömmer.
Att allting varit på riktigt och att jag inte diktar upp saker i huvudet och förlorar dem när sömnen uteblir. Jag vill bara veta att det var på riktigt.
Att du var på riktigt.
M