helgens nyhet är väl att jag officiellt inte längre har cancer.
läkaren ringde till mig i fredags och berättade det.
hon tyckte inte att det var värt att vänta med brev när det var glada nyheter, och eftersom att "jag var så orolig när vi senast träffades" (eh, jag var inte orolig direkt så, utan jag hade legat ignorerad av sjukpersonalen i 5½h och INGEN bemödade sig att berätta vad som skulle ske eller varför saker drog ut på tiden. jag var inte ens informerad om att en operation var inplanerad förrän jag satt på narkosbedömning. så det var lite andra variabler som medförde att jag uppträdde lite "oroligt".) så ville hon berätta nyheten direkt istället.
provsvaren från senaste operationen har kommit tillbaka och allt ser bra ut.
så, jag har inte cancer och det är ju najs.
jag passade på att ge läkaren en känga mitt i allt det lyckliga.
bara för att hon gjort mig glad i en sekund så innebär inte det att allt är förlåtet.
nästa gång kanske denna behandling ges till en person som inte har ett skyddsnät eller medicinsk kunskap (ja, jag vet. jag jobbar på psyket och det är inte samma sak, men under utbildningen så ingår medicinsk grundkurs vilket har gjort mig amatörpåläst kring ämnet), varpå denna person kanske upplever situationen ännu sämre än vad jag har gjort.
nyheten kom med vårväder, och jag har njutit.
solen värmer och det har känts i luften att våren försökt att bryta sig fram över vårt kalla landskap. jag börjar att vakna mer och mer.
saker känns klarare nu än tidigare. istället för den vardagliga apatin känner jag mig nyfiken och intresserad av vardagen. inte så att nyfikenheten och intresset har nått några häpnadsväckande höjder, men tillräckligt för att jag ska märka av det. det kan hänga ihop med att jag fått en paus från skolstress sedan ganska lång tid tillbaka. i den här kursen har jag inte gjort n.å.g.o.n.t.i.n.g.
ja, förutom att kugga en tenta då.
men, jag kuggade i alla fall med stil.
läkaren ringde till mig i fredags och berättade det.
hon tyckte inte att det var värt att vänta med brev när det var glada nyheter, och eftersom att "jag var så orolig när vi senast träffades" (eh, jag var inte orolig direkt så, utan jag hade legat ignorerad av sjukpersonalen i 5½h och INGEN bemödade sig att berätta vad som skulle ske eller varför saker drog ut på tiden. jag var inte ens informerad om att en operation var inplanerad förrän jag satt på narkosbedömning. så det var lite andra variabler som medförde att jag uppträdde lite "oroligt".) så ville hon berätta nyheten direkt istället.
provsvaren från senaste operationen har kommit tillbaka och allt ser bra ut.
så, jag har inte cancer och det är ju najs.
jag passade på att ge läkaren en känga mitt i allt det lyckliga.
bara för att hon gjort mig glad i en sekund så innebär inte det att allt är förlåtet.
nästa gång kanske denna behandling ges till en person som inte har ett skyddsnät eller medicinsk kunskap (ja, jag vet. jag jobbar på psyket och det är inte samma sak, men under utbildningen så ingår medicinsk grundkurs vilket har gjort mig amatörpåläst kring ämnet), varpå denna person kanske upplever situationen ännu sämre än vad jag har gjort.
nyheten kom med vårväder, och jag har njutit.
solen värmer och det har känts i luften att våren försökt att bryta sig fram över vårt kalla landskap. jag börjar att vakna mer och mer.
saker känns klarare nu än tidigare. istället för den vardagliga apatin känner jag mig nyfiken och intresserad av vardagen. inte så att nyfikenheten och intresset har nått några häpnadsväckande höjder, men tillräckligt för att jag ska märka av det. det kan hänga ihop med att jag fått en paus från skolstress sedan ganska lång tid tillbaka. i den här kursen har jag inte gjort n.å.g.o.n.t.i.n.g.
ja, förutom att kugga en tenta då.
men, jag kuggade i alla fall med stil.