Tiden känns flyktig och jag funderar alltid på att fly.
Som om att det rådande vardagen tråkar ut mig trots det faktum att jag aldrig hinner med i det tempo jag har ordnat för mig själv.
Rastlösheten och den motoriska oron leder mig in på nya vägar, nya mönster och nya vanor. Jag är inte den samma som jag var för en vecka sen och jag har samtidigt aldrig förändrats sedan jag var ett litet barn.
Tider och människor förändras. Vi förändras och vi står stilla i våra jag.
Våra drömmar skiftar och våra mål byter fokus, och jag - jag byter färg och form för att aldrig behöva svara inför någon annan än mig själv.
Men när natten kommer är jag fortfarande den sömnlöse Caspian.
När mörkret kryper innanför väggarna är jag fortfarande den vakna poeten som aldrig hittar den ro som krävs för att falla ner i trivsel och stillhet.
När dagens alla förändringar och skiftningar är gjorda,
är jag fortfarande densamme som jag var när jag vaknade 03:30 och morgonen tog vid.
Färg och form