Jag börjar att knäckas av tempot.
Det börjar att bli så påtagligt att min energi inte räcker till och jag håller på att krascha i 100 knyck rakt in i väggen.
Det har varit så mycket nu.
Det går så fort allting hela tiden.
Skolan rusar fram i en rasande takt och gruppen min har haft otur med mycket frånvaro, sjukdom och personer som inte gör någonting.
Jag har slitit som ett djur för att kunna färdigställa arbetet.
Jag har slitit som ett djur MED pågående dunderförkylning som troligtvis inte längre är en förkylning utan en lunginflammation, konstant huvudvärk och sömnlöshet. Det är så stressigt och jag hinner inte med.
Om jag bara inte vore så sjuk och hade så ont så hade det varit lättare.
Jag är så slut. Så förbannat slut.
Vill gråta och skrika men det tjänar ingenting till så jag håller ut till jag inte längre får plats i min kropp och bara låter allting brista och falla isär.
Jag är så trött.
Vi har verkligen haft otur.
Mycket frånvaro och sjukdom.
Känns som att man aldrig kommer att bli frisk när man måste slita för flera personer när man egentligen borde vila och varva ner.
Men jag har väl valt det här livet och nu får jag stå mitt kast.
Jävla fan. Ett omkast vore inte helt fel.
Jag kommer att kollapsa innan terminen är slut.
Problemet är att jag vet var saker går fel.
Jag är bra på att känna igen mig själv och mina signaler.
Jag vet hur det känns när jag börjar att falla.
Jag vet precis hur alla varningstecken ter sig.
Jag vet och jag känner igen.
Jag ser allt och vet allt.
Förutom hur jag får stopp på det.
Jag vet inte hur man slutar.