Drömmarna, ja.
Jag drömde i natt att jag var en häxa.
I början var det ganska roligt. Spänningen var exalterade och jag trivdes med att vara en av de mörka. Jag insåg inte hur pass mörkt det svarta egentligen är.
Ju längre drömmen skred desto mer indragen i trolldomen blev jag.
Det var svart magi och inga fantasyfilmer kan beskriva hur illa tilltyglad den kraften är. Hur pass långt ner i avgrunden den sträcker sig.
Där och då insåg jag att jag var god. Att även om jag aldrig kommer att bli en ängel, så är jag inte heller någon demon.
Men jag kunde inte ta mig därifrån.
Det var invecklat och ingen tillit fanns bland alla människor.
Jag hade ingen tillit till någon - inte ens mig själv.
Jag visste att ena spårvagnen skulle ta mig till avgrunden.
Alla visste att drottningens nya spårvagn skulle leda dem alla ned i fördärvet.
Den vagnen var ekande tom medan vi alla försökte fly i det andra tåget som ändock tog oss åt samma håll. Men drottningen skulle aldrig godhjärtat erbjuda oss alla en gratis åkfärd i den nya vagnen som hon distribuerade.
Alla visste. Åker vi i den vagnen så är vi förlorade.
Och jag höll så hårt i honom. Den människa jag bara snabbt sett i förbifarten som aldrig borde ha fastnat i spindelnätet. Människan med det blonda håret och de oskyldiga ögonen. I paraden pekades han ut och han skulle offras.
Jag såg det i bilden jag fick i huvudet. Jag visste att han var det utvalda.
Pojken med skrattet skulle dö om jag inte räddade honom.
Jag och den enda människan i världen som jag älskade och höll kär sprang barfota över asfalt, genom vimlet av människor, genom dånet av röster och glada skrik.
Vi rusade för att nå honom och vi tog hans hand och gick fort från platsen med honom mellan oss. Jag höll i hans vänstra hand, och hon höll i hans högra.
Fort gick vi genom staden medvetna om att vi aldrig kan segra.
Men så länge vi höll hans hand. Så länge vi var fysiskt enade var vi trygga från den kraft som kom emot oss.
Jag vände mig snabbt om för att se om de hade sett oss.
Om någon av alla människor hade sett att vi hade tagit bytet innan dem.
När jag vände mig om igen var hon inte längre vid min sida.
Hon bara försvann.
Och jag höll så hårt i honom.
För nu var vi förlorade.
Vagnarnas skrik var öronbedövande.
Det var en tunnelbana vid ytan av verkligheten.
Som pendeln som ovan mark tar människor från destination A till destination B.
Jag hade insett det nu.
Jag var aldrig tillräckligt god för det goda,
men jag skulle aldrig vara tillräckligt ond för de onda.
Om jag bara kunde rädda pojken med de rädda ögonen och det varma leendet
så kunde jag kanske rädda mig själv.
Bevisa att jag kunde göra någonting gott som räknas.
Ta mig från den häxjakt som var så mycket bistrare och mörkare än vad jag någonsin kunnat tro. Min glädje inför att vara häxa gav mig skamkänslor.
Min uppspelthet inför att vara mörk gav mig panik när jag väl insett vad de mörka lever av, andas av. När jag insåg att det mörka aldrig har nyanser.
Det var bara mörkt.
Och jag blev rädd.
För jag kunde aldrig rädda pojken med det blonda håret,
hur hårt jag än höll i honom i vagnen där vi satt.
I vagnen, på väg mot vår undergång.
Jag kunde inte rädda någon.
Inte honom.
Inte mig själv.
Inte flickan som försvann när jag tittade bort.