Jag får ingen luft utan dig.
Det känns som att tillvaron plötsligt förvandlats till en trögflytande gegga jag behöver arbeta mig genom för att ta mig någonstans.
Som om att luften inte är luft, utan tjock, osynlig olja som gör allting svårare
- svårare att gå, stå, prata och andas.
Geggan, oljan och tjäran är ständigt omkring mig.
Hindrar mig från att agera. Hindrar mig från att orka.
För att komma bort från tystnaden i lägenheten åkte vi till Marieberg igår.
Jag behövde lämna hemmet och gå ut och röra mig. Träffa folk, om så främlingar.
Tjugo minuter efter att ha parkerat satt vi åter i bilen på väg hem.
Mina ben vill inte längre röra mig framåt.
Mina ögon vill inte längre fästa på någonting.
Allt jag vill är att ligga i soffan och inte göra någonting.
Men problematiken är att jag inte kan.
Jag kan inte vara hemma.
Jag klarar inte av att ligga i soffan för bredvid mig ligger inte Satin.
Aldrig förr har det gjort så ont i bröstet på mig.
Aldrig förr har jag lidit som nu.
På jobbet har jag kunnat mota bort de starkaste ångestpåslagen,
och inte falla in i känslospiralen.
Det går bättre än jag trodde var möjligt och allting har gått bra.
Jag har skrattat, pratat och skött mitt jobb.
Det är ibland nödvändigt med masker.
Sen när dörren slår igen bakom mig när jag lämnat avdelningen kommer tårarna och den skarpa tomheten och värken tillbaka.
Du fattas mig.
Du fattas mig.
Jag får ingen luft när du inte är här,
och jag vet inte vad jag gör med din frånvaro.
Det känns som att jag förlorade mig själv när jag förlorade dig,
och jag vet inte längre om jag vill ha mig själv tillbaka när du ändå inte är här.
Du fattas.