Det blev ingen operation.
Det är för sent.
Även fast vi åkte in akut vid första symtomen så hade hon inte blivit bättre. Veterinären var lugn och sansad medan vi bara grät.
Hade vi opererat tidigare hade vi haft exakt samma utgång, lovade/tröstade han oss.
Vi gjorde ingenting fel och vi gjorde allt vi någonsin kunnat, sa han om och om igen. De orden räcker inte när hjärtat totalt har gått sönder.
Jag förlorar min bästa vän.
En så stor del av mitt liv.
Jag har ingen aning om hur jag ska gå vidare.
Ingen vet något än förutom våra mammor.
Båda har tröstat men ingenting har hjälpt.
Satin är den bästa katt jag någonsin haft.
Jag älskar Katitzie så oändligt mycket, men det är Satin som är ett med mig.
Det är Satin som är min stora kärlek.
Mina ögon bränner av alla tårar.
Jag har gråtit non stop sedan beskedet 13:00.
Så fort jag tänker på det så väller tårarna över igen.
Vi har en sista helg tillsammans nu.
Vi har en sista mys-fest, hon och jag.
Jag har fortfarande inte landat i nyheten.
Jag är inte där i acceptansen ännu
- att jag kommer att åka iväg med henne nästa vecka
och inte ha med henne hem.
Det är så overkligt, och jag vill gärna vakna upp ur denna mardröm nu.
Det som inte fick hända, hände.
Och kvar är jag i trasor.