dagarna skrattas bort. ibland för att dölja vemod och orkeslöshet, men mest för att det inte finns någonting annat att göra just nu. vi sitter i en alldeles för liten båt, och alternativen är få. hålla ihop och söka räddning, eller sjunka som ett kollektiv. sammanbundna blir vi, oavsett om vi vill det eller inte.
men nu är vi klara med veckans arbete. livet som student innebär perioder av sinnessjukt mycket stress, för lite sömn och ångest som ständig följeslagare.
studentlivet erbjuder även spontana semestrar. jag vet inte när jag påbörjade min mentala semester, men nu får jag den även i fysiskt format i ett par dagar.
chocken börjar att komma till mig nu. dödligheten. min dödlighet.
inte så att jag duckat en kula, då jag hade cancer i typ tio minuter, men det påverkar mig fortfarande. jag vet inte längre på vilket sätt. jag slits åter åt olika håll, osäker på vad de olika vägarna leder mig till.
jag vacklar. föga förvånande. men jag vet inte vad jag vacklar mellan.
det känns inte riktigt som att jag existerar. som om att jag är ett vetenskapligt objekt som inte behöver mitt eller någon annans medvetande för att existera.
objektivism. självständigt fenomen som förekommer oavsett vår kunskap eller kännedom om det. trädet som faller i skogen utan någon människa som kan höra ljudet trädet avger när det träffar mark sker således även med människans frånvaro.
min existens kanske inte vilar på mitt medvetande eller godkännande.
jag fortsätter likväl att andas, och mitt hjärta fortsätter likväl att slå.
men är det att leva? livet som innebär så mycket skratt och korta nätter,
vars minuter bara är lånade, och skrattet endast en fysisk funktion.
jag minns ingenting av det som känns viktigt att registrera.
livet händer. företeelser sker. jag suckar. ler. väser. skrattar.
utan att känna någon större vinst med det.
det påverkar ingenting i längden. min existens påverkar ingenting i längden.
jag sker. jag lever. och säkert är både mina skratt och svordomar äkta.
men lever jag, eller är jag bara det existerande objekt som faller i skogen - utan att någon märker det?
men nu är vi klara med veckans arbete. livet som student innebär perioder av sinnessjukt mycket stress, för lite sömn och ångest som ständig följeslagare.
studentlivet erbjuder även spontana semestrar. jag vet inte när jag påbörjade min mentala semester, men nu får jag den även i fysiskt format i ett par dagar.
chocken börjar att komma till mig nu. dödligheten. min dödlighet.
inte så att jag duckat en kula, då jag hade cancer i typ tio minuter, men det påverkar mig fortfarande. jag vet inte längre på vilket sätt. jag slits åter åt olika håll, osäker på vad de olika vägarna leder mig till.
jag vacklar. föga förvånande. men jag vet inte vad jag vacklar mellan.
det känns inte riktigt som att jag existerar. som om att jag är ett vetenskapligt objekt som inte behöver mitt eller någon annans medvetande för att existera.
objektivism. självständigt fenomen som förekommer oavsett vår kunskap eller kännedom om det. trädet som faller i skogen utan någon människa som kan höra ljudet trädet avger när det träffar mark sker således även med människans frånvaro.
min existens kanske inte vilar på mitt medvetande eller godkännande.
jag fortsätter likväl att andas, och mitt hjärta fortsätter likväl att slå.
men är det att leva? livet som innebär så mycket skratt och korta nätter,
vars minuter bara är lånade, och skrattet endast en fysisk funktion.
jag minns ingenting av det som känns viktigt att registrera.
livet händer. företeelser sker. jag suckar. ler. väser. skrattar.
utan att känna någon större vinst med det.
det påverkar ingenting i längden. min existens påverkar ingenting i längden.
jag sker. jag lever. och säkert är både mina skratt och svordomar äkta.
men lever jag, eller är jag bara det existerande objekt som faller i skogen - utan att någon märker det?