det här kriget jag förlorar. den omåttliga självdestruktiviteten.
den behöver få ett slut. jag kan inte fortsätta att trycka undan allting för att sen explodera när jag inte är vaksam. det vore enklare om det handlade om yttre stress. jag skulle kunna ta en paus då. jag skulle kunna fly bort från ytterligheterna en stund. få ett avsked från det som tär.
men det som när mig förgör mig.
jag är min egen parasit. inga tåg, bussar eller flygbiljetter kan ta mig från mig själv. jag behöver skapa fred med den illvilja jag har i kroppen. med de tröttsamma tankar som håller mig vaken om nätterna.
chocken har fortfarande inte lagt sig. jag närmar mig ett slag i taget.
ser hur jag slås ned för att sedan gå vidare mot nästa slag jag undvikit att hantera under de fyra månader som hunnit passera i år 2013.
allting har samlats på hög, även fast jag har haft tiden att ta itu med det när det kom. som vanligt har jag inte velat att ta tag i någonting, och jag valde att lägga undan kaoset och sammanbrottet i en liten, liten låda för att sedan tända eld på mitt hem där lådan låg gömd. jag sysslar inte med försoning.
men det börjar att bli dags för det nu.
det här är ohållbart. universum behöver vandra med mig istället för att vandra från mig. men det kräver nog att jag slutar att springa ifrån det.
slutar att fly från universum, men främst - mig själv.
bild 1: som jag vill känna.
bild 2: som jag känner.